Alltså den här hästen! Jenara fortsätter att fascinera och imponera på mig varje dag. Hon utvecklas verkligen varenda träningspass och då har vi ändå tre pass om dagen med henne. De börjar nu vara mellan 10 och 15 minuter långa och vi är just nu uppe i ca 3,5 timmar effektiv arbetstid och idag kom det stora genombrottet! Jag satte på henne hennes livs första grimma och det var fixat efter typ tre minuter på dagens sista pass och tredje gången jag var på hennes vänstra sida över huvud taget. Tidigare har hon alltid velat ha oss på sin högra sida och när vi hamnat i synfältet från hennes vänstra öga har hon genast velat flytta på sig för att se oss bara med höger öga igen. Hästar för inte över information mellan hjärnhalvorna så bra, man brukar säga att de är ca 20 % av vad hästen upplever på ena sidan av kroppen som förs över till andra hjärnahalvan. Det är det som gör att en häst kan bli rädd eller orolig när något plötsligt händer på andra sidan. Jenara verkar hur som helst ganska snabbt förstå att vi inte tänkte äta upp henne från vänster sida heller så det var helt enkelt dags att ta steget att testa att sätta på grimman. För tre veckor sen när jag och Mimi satt och planerade för hur vi skulle få en lina runt halsen på henne och en grimma kändes väldigt avlägset, men när jag väl satt däruppe på staketet med grimman i handen kändes det helt lugnt. Jag trodde i och för sig att jag kanske skulle behöva en liten krok att fiska upp spännet med och kanske hålla upp nosremmen så det skulle vara lätt att trä över nosen vilket många hästar tycker är en rätt stor grej i början, men jag har kunnat jobba så pass mycket med öglan på den långa pinnen att hon nu stod väldigt stilla nästan hela passet.
Jag klev till och med ner ett par steg på staketet och klappade henne i pannan vilket också är en stor grej eftersom de inte kan se mitt mellan ögonen och att låta ett rovdjur klappa dem på ett ställe de kan se är ett stort tecken på tillit. Hon var alltså ganska säker på att jag inte tänkte äta upp henne och jag bevisade det genom att klappa henne just mellan ögonen och sen ta bort handen, för inte många hungriga bergslejon klappar på sitt byte och går den därifrån.
Det hela kändes som en stor seger och jag kan knappt vänta tills nästa pass :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar