Skön ledig dag!

Har läst massor och filat på en logga till mitt företag. Tog hela dagen. Förutom promenad med Stella förstås :) Och idag mötte vi ett bältdjur! Tror de heter så, eller Armadillo. Supersöt men hade såklart inte med kameran just då.

Nu har jag nog inte internet på några dagar för Marikka åkte härifrån och tog internet med sig. Lånar nu Mimis telefon men hon måste betala extra för i termer så får nog ligga lågt med bloggandet tills Marikka kommer tillbaka. 

Hästarna är fina som alltid och ännu föer är på väg. 31 eller 33 hästar har de totalt lyckades Mimi komma fram till idag. Och fyra av dom kanske har föl i magen! 

Nu måste jag ge till aka telefonen till Mimi! Hörs senare :)

Träningsvärk från topp till tå och skinn som trillar av fötterna

Varning för gnälligt inlägg.

Jag tycker vi håller igång rätt bra med hästarna här, vi rör på oss och sitter inte stilla som när jag jobbade på kontor, men gårdagens ridtur tåg verkligen kål på mig! Nu märker jag at jag faktiskt fyllde 29 och inte 19 och jag kan bara föreställa mig när den första siffran blir ännu högre. Jag har ont precis överallt men värst är ryggmuskerna och insidan av låren. När jag stapplade ut på kvälls promenad med Stella för en stund sen blev det extra tydligt hur lång stund jag behövde värma upp innan jag ens kunde gå normalt. Bara att ta sig ut från tomten var en utmaning, man kan antingen försöka öppna en väldigt skamlig grind av uruguayansk modell, vilket kräver en viss teknik som jag inte har, eller så viker man sig dubbel och klämmer sig igenom ståltrådarna i staketet. Jag valde det senare men även den annars så enkla rörelsen tog emot på flera ställen. Bogi, som visat sig vara 75 år gammal har inte visat minsta tecken på stelhet efter ritten. Det känns inte alls bra.

Förutom de ömma musklerna har jag även drabbats av nått slags hudproblem på mina fötter. Den ena foten är prickig och har fått små skorpor som kliar och inte vill försvinna (eftersom jag kliar på dom), den andra började klia och när jag gjorde det trillade liksom huden av på en yta som är ca 2x3 cm stor och nu gör det ganska ont att ha skor på sig.

Slut på gnäll.

Förutom mina krämpor har dagen varit väldigt bra! Miss Sofie får nog dagens stjärna då jag långlinade henne för 3e eller 4e gången och hon förstår nu mycket bättre vad jag vill att hon ska göra så hon svarar på mycket mindre hjälper än första gången. Sist lyckades hon dessutom jaga upp sig själv lite över ytterlinan som går bakom haserna på henne och hon hann snurra in sig lite och sen sätta fart för att komma undan linorna så det var extra kul att hon fick ett riktigt lugnt och trevligt pass idag.

Jenara kunde vi knäppa på linan på utan den långa pinnen med öglan och Mimi och jag jobbade sen med henne tillsammans i rundpaddocken. Det känns extra kul att vi kan göra lite mer saker tillsammans med henne nu för jag tror att Mimi hoppas väldigt mycket på att det här fina grå stoet ska kunna bli en framtida hopphäst att kanske ta med ner till Montevideo längre fram. Hur hästen skulle transporteras dit vill jag inte tänka på riktigt än med tanke på hur klaustrofobisk hon var i träningsfållan och med tanke på hur transporten såg ut som de använde för att ta hit Henry och Otto... Det går väldigt bra att träna hästar att lastas med hjälp av Join-Up och duallygrimman, men hur transporten ser ut spelar faktiskt väldigt stor roll. Det får vi fundera över längre fram helt enkelt :)

Vansinnesritt på en så kallad tam häst!

Idag skulle vi ju valla in ett gäng unghästar som grannen haft på sina marker. Han hade tagit in dem till sin gård för en dryg vecka sen så de har fått komma till ro lite och börjat vänja sig vid att människor rör sig runt ikring dem. Till vallningen skulle vi få låna tre hästar till Mimi, Bogi och mig och någon från granngården skulle rida med oss hem med de 7 unghästarna. De kan aldrig riktigt svara på hur gamla hästarna är, men mellan 2 och 5 sa de sist, det kan alltid ändras när de tänkt efter lite :)

Hästarna vi fick tillgång till var gårdens arbetshästar som alltså används dagligen i arbetet med korna och fåren så de ska vara väldigt vana vid att ridas och användas till att valla eller dela upp kor, hästar och får. Då tänkte jag att det skulle vara rätt lätt att styra och kontrollera dom men min häst var allt annat än kontrollerbar. Han bestämde helt själv när det skulle travas eller galopperas och jag halkade runt i den märkliga gauchosadeln och försökte hänga med i rörelserna och samtidigt styra hästen någorlunda åt det håll jag tänkt mig! Det var ingen som talade om vad planen var heller, utan vi satt bara upp, en kille från grannranchen satte av i galopp framför vildhästarna och sedan satte alla andra fart efter varpå min häst bestämde sig för att springa han med. Det hela var lite obehagligt, underlaget var ojämnt med gropar och små kullar och knölar och plötsliga vattensamlingar som hästarna bra snubblade/galopperade igenom. Det vart inte direkt så jag trodde att jag skulle trilla av, bara att jag skulle bli väldigt trött i alla muskler om jag skulle behöva skumpa runt i den här märkliga sadeln i 3 timmar utan att få välja gångart själv. När vi kommit genom första grinden lämnade gauchokillen oss själva så vi fick visst klara oss utan honom resten av vägen, men där sänktes i alla fall farten något och vi höll oss mest i skritt.

Efter en och en halv timma var jag tvungen att sitta av. Mimi och Bogi kunde inte förstå varför, "Den här sadeln är ju som en soffa."och jag bah, "Eller inte!" Visst, den hade ett fårskinn på toppen, men sadeln var så fasligt bred att mina stackars höfter tvingades ut i en helt onaturlig vinkel och eftersom sätet på sadeln inte har en jämnt rundad yta blev det som två hårda knölar mot insidan av låren. Vid det här laget hade Mimis häst tappat all energi för han var tydligen inte van att ridas flera timmar då han var markägarens dotters häst och bara reds för skojs skull hemma på gården. Han var alltså kanske inte en särskilt lämplig häst att ta med på en 3 timmars tur, men det var det ingen som tänkt på förrän vi var mitt emellan gårdarna. Farten var i alla fall mer än lagom långsam att promenera så sakta men säkert knallade vi på hemåt och vildhästarna följde med så snällt. Mimi red i täten med den trötta hästen och jag och Bogi höll oss bakom för att hålla dem på rätt spår.

Efter denna spännande och utmattande förmiddag sov jag som i koma under siestan och det tog en bra stund innan jag vaknade till liv ordentligt igen. Det är så fruktansvärt varmt nu att man inte kan kliva in i rundpaddocken förrän efter klockan 6 enligt min mening. Mimi som är mer van jobbade en häst lite tidigare, men jag satt i skuggan och coachade i stället.

När det svalnat lite ledde jag på Jenara i rundpaddocken igen och det gick ännu bättre än igår. Snart kan vi nog knäppa fast linan direkt, utan att använda öglan på den långa pinnen först, men just nu är den fortfarande ett fantastiskt hjälpmedel. Innan jag får öglan över huvudet på henne är hon lite orolig, men så fort den är runt halsen på henne går hon rakt mot mig in till mitten av rundpaddocken och ser ut att be om att bli klappad i pannan. Det är det här som är roligast med att träna hästar. Att se dem förvandlar från skygga och osäkra till lugna och trygga. Även om det fortfarande är lång väg kvar har vi kommit en bra bit på vägen.

Jenara blir mer och mer tam

Idag var en stor dag i Jenaras träning! Jag bestämde mig för att försöka leda henne för första gången. Om vi hade haft henne i träningsfållan hade det bara varit att knäppa fast en lina och sen öppna dörren och låta henne springa ut i rundpaddocken och därifrån jobba med att lära henne följe efter trycket från linan och komma närmare människan utan att vara instängd på en liten yta.

Nu är hon ju dock en bit ifrån rundpaddocken så vi fick helt enkelt sätta på henne duallygrimman i hennes egen fålla med hjälp av öglan och mig på staketet, sen fick hon springa själv genom den lilla gången bort till rundpaddocken. Där försökte jag först närma mg med linan för att försöka knäppa fast den i grimman, men hon vile inte ha mig så nära och eftersom rundpaddocken är perfekt för att hålla en häst i rörelse bestämde jag mig snabbt för att byta taktik. Jag tog in min 3 meter långa pinne med öglan i ena änden och linan lindad runt. Denna mackapär känner hon sig mer trygg med än med en människa som kommer för nära utan lång pinne med ögla så jag fick på andra försöket öglan över huvudet på henne och hon sprang sedan iväg en bit. Jag lät hela pinnen åka med henne ut mot spåret och stod själv i mitten och höll i änden av linan som totalt är 10 meter. Då rundpaddocken är 17 meter i diameter kunde jag lugnt stå i mitten med linänden i handen och låta henne lugna sig lite innan jag började bromsa henne med öglan hon hade runt halsen och när hon sen stannade kunde jag så småningom gå närmare och närmare och ta tag i pinnen igen. Med den ledde jag henne steg för steg in till mitten och hon stod sen lugnt och lät mig klappa henne mjukt i pannan precis som vi nu gjort många gånger i hennes egen fålla. Det gäller att skapa ett mönster som hästen känner sig trygg med och känner igen så blir det så mycket lättare att jobba med hästen i en ny miljö om den känner igen mönstret och då kan förutsäga vad jag kommer att göra när jag närmar mig hennes huvud. Därifrån kunde jag sen plocka fram lina nummer två som inte var fäst i någon pinne och sen ta av öglan och bara leda henne med en vanlig lina för fösta gången!

Hur häftigt som helst var det och Jenara klarade det hela hur fint som helst. Följde med jätte bra åt båda håll för att vara första gången med en duallygrimma på, där trycket alltså kommer mer runt nosen istället för uppe på nacken där hästen har så mycket mer nerver. Hästar har många nerver som går runt ansiktet också, men uppe på nacken har den ett extra stort knippe med nerver. Ett par gånger blev hon lite skrämd och for iväg ut mot spåret igen, men hom kom väldigt snabbt tillbaka in till mitten där jag stod och hon lät mig klappa henne i pannan väldigt länge.

Efter det passet var jag helt slut, både i huvudet och kroppen och jag var så varm att fötterna brände i skorna. Men det var en sån skön känsla att jag inte kunde vara annat än glad resten av kvällen :)

Nu måste jag verkligen försöka somna lite tidigare än vad jag gjort de senaste kvällarna då vi ska upp supertidigt för att valla in ett nytt gäng med unghästar! De har gått hos grannen och ska nu hem till familjens ranch så vi kan ta en titt på dem och se om vi kan jobba dem lite. De ska tydligen inte vara så gamla så vi kommer bara göra grundläggande arbete med dom, men det ska bli kul att få hit ännu fler fina hästar att träna och lära sig av.

Tog ingen bild på fina Jenara idag så det får bli en bild på en groda som satt på longergjorden som jag satte på Miss Sofie igår och en bild på en orm som jag och Stella sprang över på kvällspromenaden igår! Efter ormen sprang vi nästan på en skunk också, men då vände vi hemåt rätt snabbt. Hann inte ta någon bild på den heller ;)

Rado

Mimi var nog lite väl blygsam när hon först berättade om att Rado inte kommit så långt i sin träning och att han var lite svår att leda. Visst har han säkert varit lite vildare tidigare, men Mimi har verkligen gjort ett bra grund arbete med honom för han följde med henne så fint efter dagens pass i träningsfållan när hon sen tog ut honom i rundpaddocken för att träna på att leda. En rejäl kille som rör sig trevligt och verkar väldigt social och nyfiken på det mesta. Han blir nog en kul häst att träna :)

Nya hästar

Både igår och idag blev lite annorlunda jämfört med våra vanliga arbetsdagar. Idag för att det var så galet varmt och för att de byggde på en ny grind som gjorde att v inte riktigt kunde göra vad vi först planerat och igår för att veterinären och en kille som skulle fixa hovarna kom förbi. Killen som tydligen hade koll på verkning av hovar jobbar på familjens lilla gård och hans fru är veterinär så det passade perfekt att de kom ut en halvdag för att se över alla hästarna här på ranchen. Vi har ju pratat en hel del om hur viktigt det är att sköta om hovarna och att titta till hästarna ofta så de inte får larver i såren och därför skulle denna kille komma ut och fixa fötterna på alla ridhästarna. Tyvärr glömde de tala om det för killen som trodde att han bara skulle köra ut hö och sin fru veterinären, så han fick verka hovar iklädd shorts och med hjälp av slöa verktyg när han hade bättre prylar hemma på lilla gården. Kommunikationen verkar alltså inte alltid flyta på så himla smidigt, men som tur var verkade han vara på bra humör och jobbade på otrolig bra i det nu överdrivet varma vädret. 6 av ridhästarna tittade han över och trimmade och filade på fötterna så de nu ser mycket jämnare ut. Jag kan tyvärr alldeles för lite om verkning av hovar för att kunna göra en vettig bedömning av hans jobb, men jämfört med hur fötterna såg ut innan tror jag att det gjorde stor nytta.

När vi ändå vallade in alla hästarna för att kunna verka ridhästarnas fötter bestämde vi oss för att spara några av de vilda hästarna och släppa ut några andra nu när vi fått lite stil på vårt första gäng. Sofie och Quila kan vi nu få tag i rätt smidigt i den lite större fållan som ligger precis i anslutning till rundpaddocken så de behöver inte de små fållorna längre och Lena tycker vi har blivit så pass tam och hanterbar att hon kunde få gå ut igen. 6 eller 7 träningspass hann vi ha med henne och det sista vi gjorde var att gå fram till henne i den större fållan dit vi vallat in alla de nya vilda som alltså är enens kompisar sen innan vi tog in henne och där kunde vi direkt sätta på henne en grimma och leda ut henne från tomten och släppa henne utanför staketen till ridhästarna som vi släppt strax innan när allas fötter var klara. Detta klarade hon hur fint som helst och höll sig lugn och lyssnade jättebra på Mimi som ledde henne bort till grinden som hon kunde öppna själv med Lena precis bredvid (och grindarna här är av den skramliga varianten). Det kändes nästan lite ledsamt att släppa ut denna gulliga lilla häst, men eftersom hon är så pass ung och kommit så långt redan är det bättre att lägga mer tid på de som verkligen behöver tränas.

Fritz var fortfarande halt så tvätt kunde vi inte behålla honom heller, veterinären trodde att det var något muskulärt som spökade, förmodligen efter att han hade trängt sig genom en smal passage för att ta sig ur en av de små hagarna på tomten så han fick nån slags spruta och ordinerades vila i minst 4 dagar till så honom släppte vi också ut igen.

De hästar vi nu har inne förutom Sofie, Quila och Jenara är: 

Henry, vars knöl som han hade under svansen fått larver i sig så vi måste spraya och hålla koll på att inga nya flugor tar sig in.

Nike, vars sår på kotan också måste kontrolleras, men det ser mycket bättre ut än för ett par dagar sen!

Gorda, en gammal märr som gått med hingsten och fått ett ordentligt sår uppe på rumpan som även det hade larver i sig.

Zaina, en av ridhästarna som inte lät hovslagarkillen verka bakfötterna, möjligtvis för att hon har ont i bakfötterna och därför inte vill stödja på endast en av dem en längre stund så henne ska vi se om vi kan träna lite så hon tolererar att vi lyfter fötterna åtminstone korta stunder utan att stressa upp sig alltför mycket.

Rado och Mango, två hyfsat vilda valacker som behöver tränas från grunden. Rado har Mimi jobbat en del med så han är van vid grimma, men har också lyckats springa iväg ett par gånger med linan på så han kommer nog bli en utmaning att få ledtam. Mango har bara sprungit genom träningsfållan en gång tidigare och har aldrig haft grimma.

Alaska och Morgan, mor och dotter av den mindre modellen och även av det vildare slaget. Alaska har två ljusblå ögon vilket är väldigt ovanligt särskilt eftersom hennes bläs inte är så bred att den går ut till ögat. De hästar jag har sett med blå ögon tidigare har oftast haft lykta, vilket är ett vitt tecken i ansiktet som sträcker sig över ögat på hästen. Vi valde namn till Alaska och Morgan idag och namnen hänger lite ihop med en tjej som gick kursen i USA med Mimi, alltså en annan elev till mig som bor i Alaska och heter Morgan :) Det var väldigt svårt att välja namn! Jag har alltid gillat namnet Alaska men jag har redan gett till en häst på flag is up så jag tyckte vi skulle hitta nått annat. Det lyckades vi inte göra och eftersom Mimi och Marikka gillade det så mycket så det fick bli Alaska, så ville vi ha nått som passade ihop med Alaska till hennes dotter och det var då vi kom att tänka på Morgan. Det ska bil kula tt berätta för henne att vi döpt en häst efter henne :)

Nu har vi alltså 11 hästar hemma och 5 som går utanför staketet, ungefär omvända siffran mot i förrgår. Det ska bli jättekul att se hur de nya hästarna är. Mango är den som haft svårast att komma till ro. Alaska var väldigt nervös igår, men har redan lugnat sig massor. Morgan smyger runt i trädgården och sprätter iväg om man råkar överraska henne men hon verkar ändå rätt nyfiken och håller gärna koll på vad vi har för oss, även om det är lite på håll. 

Jag har tyvärr tagit alldeles för lite blider på de nya hästarna så det får komma längre fram.

Den galna strutsjakten!

Dagen började lite smått hysteriskt. Det var min hund som var hysteriskt glad över att en liten struts eller ñando som de heter här knallade runt på tomten. Hon har sprungit efter dem nån gång förut, men den här gången tog det liksom aldrig slut. Ñandon sprang och sprang och sprang och jag vet att det inte hjälper att försöka skrika på hunden eller vissla på den eller försöka fånga den när hon är så uppe i varv, har jag inte lyckats få tillbaka hennes uppmärksamhet innan jakten satt igång på riktigt så lär jag inte kunna bryta det när det är som roligast så jag tänkte bara vänta ut det hela, för jag vet att ñandon är snabbare och orkar springa längre. Familjen försökte dock fånga och ropa och jag gjorde några fejkade försök att hoppa i vägen för min hund så de skulle tycka att jag ansträngde mig lite i alla fall men det var självklart lönlöst. Det var lite lurigt när de sprang mot ett hörn då ñandon liksom for höger vänster höger vänster och Stella då hann ikapp lite till. Tillslut lyckades fågelskrället skramla sig igenom staketet utan att bryta något ben och Stella for ut efter.

Jaja, tänkte jag, nu är det verkligen ingen chans att hon hinner i fatt och fågeln kommer inte komma till skada så jag tänkte att Stella skulle vända strax och komma flåsandes tillbaka som hon gjort de andra gångerna hon farit iväg efter en fågel när vi varit utanför staketen, men inte den här gången. Hon kom typ tillbaka lite grann efter att hon kommit fram till att fågeln inte skulle gå att komma ifatt, men hon fortsatte skutta hit och dit liksom på måfå i det höga gräset och var fullkomligt ointresserad av mig. Hon verkade inte intresserad av något annat heller egentligen, mer än att skutta hit och dit, tillsynes helt utan plan och hela tiden inte så nära mig, men samtidigt inte på väg längre bort heller. Efter en lång väntan och fascination av detta överslag av energi, trots den långa sprinten efter den snabba fågeln kom hon tillslut så nära att jag kunde säga hej, klappa henne lite och sen släppa henne igen så hon inte känner sig haffad direkt när hon kommer nära. Jag tänkte att hon skulle varvat ner lite vid det laget men hon fortsatte skutta hit och dit en stund till, jag väntade ännu en lång stund tills hon kom närmre igen och klappade, höll henne nära en stund så hon kanske skulle komma på tanken att ta det lugnt igen, men när jag släppte henne var hon fortfarande helsnurrig och hoppade vidare i gräset. Jag bestämde mig för att gå tillbaka till huset i alla fall för nu var jag ändå rätt säker på att hon skulle hänga med åt rätt håll vilket hon gjorde, men hon hade ingen större lust att hänga med in på tomten. Efter lite mockande gjorde jag ett nytt försök, denna gång med lite hundmat i fickan så hon skulle få nån slags belöning för att följa med mig tillbaka till huset vilket för en gångs skull funkade. Sella är inte så jätte förtjust i vanligt torrfoder, det duger väl som mat, men hon ska vara väldigt hungrig för att göra några tricks eller liknande för en bit vanlig hundmat. I vissa situationer tror jag att det kan vara till stor hjälp att ha en matglad hund, men det är ju rätt skönt att hon inte snor mat från bord eller äter allt i sin väg ute eller liknande. Jag får helt enkelt lägga ner lite mer tid på att träna inkallning. Tog en sväng nu på kvällen och hon skötte sig utmärkt, men när vi sprungit över en orm och hunnit ifatt en skunk vände vi hemåt. Tråkiga djur att möta på promenaden, det blev liksom svårt att slappna av efter det, även om det var en ofarlig orm. Skunken är väl inte så farlig den heller egentligen, men det är nog inte kul om man råkar hinna komma för nära. Vi var nog verkligen på gränsen idag för den såg ut att börja ladda för en sprayattack. Den liksom ryckte lite och väste och svansen stod rätt upp så vi vände hemåt illa kvickt!

Nu är klockan massor som vanligt. Tur att vi har siesta ett par timmar mitt på dagen så jag kan sova ikapp det jag missar på natten! Hur ska jag klara mig utan siestan hemma i Sverige?!

Supersnabb utveckling!

Alltså den här hästen! Jenara fortsätter att fascinera och imponera på mig varje dag. Hon utvecklas verkligen varenda träningspass och då har vi ändå tre pass om dagen med henne. De börjar nu vara mellan 10 och 15 minuter långa och vi är just nu uppe i ca 3,5 timmar effektiv arbetstid och idag kom det stora genombrottet! Jag satte på henne hennes livs första grimma och det var fixat efter typ tre minuter på dagens sista pass och tredje gången jag var på hennes vänstra sida över huvud taget. Tidigare har hon alltid velat ha oss på sin högra sida och när vi hamnat i synfältet från hennes vänstra öga har hon genast velat flytta på sig för att se oss bara med höger öga igen. Hästar för inte över information mellan hjärnhalvorna så bra, man brukar säga att de är ca 20 % av vad hästen upplever på ena sidan av kroppen som förs över till andra hjärnahalvan. Det är det som gör att en häst kan bli rädd eller orolig när något plötsligt händer på andra sidan. Jenara verkar hur som helst ganska snabbt förstå att vi inte tänkte äta upp henne från vänster sida heller så det var helt enkelt dags att ta steget att testa att sätta på grimman. För tre veckor sen när jag och Mimi satt och planerade för hur vi skulle få en lina runt halsen på henne och en grimma kändes väldigt avlägset, men när jag väl satt däruppe på staketet med grimman i handen kändes det helt lugnt. Jag trodde i och för sig att jag kanske skulle behöva en liten krok att fiska upp spännet med och kanske hålla upp nosremmen så det skulle vara lätt att trä över nosen vilket många hästar tycker är en rätt stor grej i början, men jag har kunnat jobba så pass mycket med öglan på den långa pinnen att hon nu stod väldigt stilla nästan hela passet.

Jag klev till och med ner ett par steg på staketet och klappade henne i pannan vilket också är en stor grej eftersom de inte kan se mitt mellan ögonen och att låta ett rovdjur klappa dem på ett ställe de kan se är ett stort tecken på tillit. Hon var alltså ganska säker på att jag inte tänkte äta upp henne och jag bevisade det genom att klappa henne just mellan ögonen och sen ta bort handen, för inte många hungriga bergslejon klappar på sitt byte och går den därifrån.

Det hela kändes som en stor seger och jag kan knappt vänta tills nästa pass :)

Toppen födelsedag med toppenhästar!

Jag har fyllt år! Hela 29 år gammal har jag hunnit bli :) Jag tänkte först att det blir nog ingen särskilt rolig födelsedag. Det är ju inte så kul att ha födelsedag så långt ifrån släkt och vänner och nyårsafton slank förbi som om ingenting så jag tänkte att jag får väl ett grattis av familjen och sen är det som vilken dag som helst, men jag blev glatt överraskad!

Det började med att jag fick en Dulce de Leche paj till frukosten :) Dulce de Leche är typ kolasås som är typisk för Uruguay, Argentina, Brazilien och Chile. Jag älskar söta saker och jag äääälskar kola så den pajen var en väldigt bra start (efter flingorna såklart). Sen fick jag paket och blev väldigt glatt överraskad av ett par alldeles egna bombachas! Det är de typiskt Uruguayanska gauchobyxorna som alla hästmänniskor använder här. Supersköna bommulsbyxor som sitter lite slappt och har plats med mycket luft så man inte behöver bli så varm. Efter att jag bytt om till dessa succébyxor satte vi fart med hästarna och den ena efter den andra överraskade oss med fantastiska pass där Jenara nog var den starkast lysande stjärnan. Hon är nu så bekväm med att jag svingar öglan över huvudet på henne och ber henne komma närmare att hon till och med lät mig klia henne på manken med handen!!! Hon testade pinnen med tänderna lite, men jag kunde hålla den mellan henne och mig så jag inte riskerade att bli smakprov jag också. Jag klappade henne flera gånger och både jag och Mimi var hur glada som helst efter det första passet. Under dagen hade vi två pass till med Jenara som fortsatte att hålla oss på bra humör.

Quila fick två riktigt bra pass idag med många repetitioner av att gå fram till henne, klappa henne och gå därifrån om och om igen från båda håll då hon har varit lite orolig när vi jobbat med henne från höger sida. Lena fick gå på promenad med Quila som ledarhäst och se trägården lite vilket gick superbra och Miss Sofie tog ett stort kliv i sin utbildning då vi la på en longergjord för att förbereda henne för att tömköras. Hon tog det hela jättebra och det är så skönt att rundpaddocken äntligen har torkat upp så pass att vi kan börja använda den till lite ordentligt hästjobb igen! Det är fortfarande inte 100% halkfritt så vi jobbar hästarna väldigt lugnt och är noga med att inte sätta för stor press på dem, särskilt inte på den del av rundpaddocken som är lite mosigare än resten.

Kvällen avslutades med en supermysig filmkväll med sista delen av sagan om ringen som Mimi hade sett fram emot jätte mycket att se och den hade nyligen kommit ut på netflix så hon var jätteglad. Jag har ju sett den ett par gånger redan men man kan nog inte se den för många gånger :) Lite lång är den väl kanske, och särskilt på slutet när man liksom tycker att filmen är klar så är det 47 minuter kvar. Men det var det värt och imorgon tar vi lite sovmorgon.

Tack för alla gratulationer på Facebook förresten! Det gjorde verkligen dagen ännu bättre och jag kände mig inte så långt hemifrån ändå.

Eftergift

Eftergift kan vara något av det absolut viktigaste i all hästhantering. Hästen lär sig när själva eftergiften kommer och ju snabbare man kan ge en eftergift när hästen gör det man ber den om desto snabbare kommer hästen förstå vad man menar och nästa gång kommer hästen svara ännu snabbare. Ger man eftergift vid fel tillfälle kan man råka lära hästen fel saker och ger man ingen eftergift alls kan det till och med gå ganska illa. hästar är nämligen mottrycksdjur vilket innebär att innan de lärt sig att flytta sig undan för tryck, t.ex. från en skänkel, eller ge efter för ett tryck från t.ex en grimma så kommer hästen reagera med att gå rakt in i trycket. Det här är en ren överlevnadsinstinkt och hästen gör det helt reflexmässigt för om en häst i det vilda blir jagad av en varg och den inte hinner undan så vargen biter tag i flanken på hästen, då kan hästen inte bara fortsätta springa för då skulle vargen slita upp buken på hästen och inälvorna skulle trilla ut och vargen skulle bara kunna vänta på att hästen trillar ihop lite längre bort. Hästen måste alltså bryta strategi, flykt är ju hästens förstahandsval när det gäller att överleva och funkar inte det måste den slåss men för att få en chans att sparka till den där vargen måste hästen först få vargen att släppa taget om flanken och måste då gå emot trycket och mosa vargen för att få den att släppa greppet. Först när vargen släppt taget kan hästen försöka ta sig ifrån vargen igen och kanske sparka honom på vägen.

Hästar är alltså inte dumma när de trycker mot skänkeln istället för att flytta undan för den, de har helt enkelt gått tillbaka till sitt normalläge att gå emot tryck. Jag skulle även vilja påstå att hästen lär sig saker hela tiden frågan är bara om den lär sig vad vi vill eller om den lär sig motsatsen, för även om hästen en gång lärt sig skänkelvikning så räcker det att man gör ett par felaktiga skänkelvikningar för att den ska tro att det är vad vi vill att den ska göra. Sen är hästar självklart olika lättpåverkade och beroende på hur väl skolade de är har man olika många chanser på sig att göra rätt själv. Det är därför det är så viktigt att matcha rätt ryttare med rätt häst, en erfaren ryttare kan rida en oerfaren häst medan en oerfaren ryttare behöver en erfaren häst.

Härom dagen blev vi påminda om just det här med att hästar ibland plötsligt kan gå emot tryck då vi skulle sätta på en grimma på Lena, tvååringen som vi tog in häromdagen. Hon är så himla cool, social och nyfiken, men helt outbildad. Lite hanterad är hon och hon har haft grimma på sig tidigare, men hon vet ingenting om att följa efter tryck. Mimi hade knäppt fast en lång lina i den vanliga grimman som vi hade satt på henne samma dag som vi tog in henne och jag tog med en duallygrimma för att hon skulle träna lite på just att ledas och följa efter ett tryck från en grimma. Jag passade in grimman med de olika spännena som sitter både på nackstycket, under käken och på nosryggen och hon stod lugnt och verkade inte det minsta berörd av den extra grimman. Så när alla remmar var justerade och jag hade släppt taget om grimman (men inte kopplat om linan till träningsringen än, linan satt fortfarande under hakan på den vanliga grimman) så ruskade hon plötsligt på huvudet och stegrade sig rätt upp. Det gick så fort och Mimi hann inte riktigt med att släppa ut linan tillräckligt snabbt så Lena bara fortsatte rakt upp och sen rakt ner och landade platt på marken. Nu var vi glada att vi har mycket risskal i rundpaddocken för Lena klev upp på en gång, såg lite vimmelkantig ut, men verkar inte ha slagit sig något allvarligt. Har man otur kan en häst bryta nacken när den slår över sådär. Vi jobbade vidare en liten stund till med Lena och hon verkade förstå det här med tryck rätt bra när hon hade chansen att tänka efter lite, det var bara det där lilla extra trycket från en aningen för långsam eftergift som verkade ha överraskat henne precis i början av passet så hon reagerade så som hon gjorde.

Det ska bli intressant att se hur hon reagerar imorgon när vi jobbar med henne igen. Vi kommer definitivt vara extra noga med eftergiften i alla fall!

Den stora flocken

Jag har ju glömt lägga upp bilderna från när vi tittade på den stora flocken som går med hingsten! Vi åkte ju ut med bil en vända och tittade på markerna, hästarna capibarerna och ministrutsarna första söndagen jag var här.

Det var intressant att se hur hästarna verkligen spred ut sig över det vidöppna landskapet. Jag trodde att det skulle vara en mer sammanhängande flock med mindre grupperingar inuti, men de var rätt utspridda ändå. Jag har ju läst om att det fungerar så men eftersom jag bara sett hästar i svenska beteshagar, som oftast inte är riktigt lika galet stora som här, så har de mindre grupperingarna av hästar varit rätt nära varandra. Här gick de två eller tre eller fem tillsammans i en mindre klunga och 50 meter bort kanske nästa klunga fanns. Hingsten är den stickelhåriga mörkbruna hästen tredje från vänster i den första bilden. Han skulle tydligen kunna vara rätt aggressiv mot folk som kom för nära in i hans närmsta grupp så vi höll oss nära bilen. Han har tyvärr inget namn, men en siffra som jag inte kommer ihåg. Han ska tydligen vara en bra Criollohingst och flera av grannarna runtomkring använder honom till sina ston. Då släpper de helt enkelt ut sitt sto med den här flocken och hämtar den antingen när man tror att de är klara, eller när fölet väl är fött. Det känns lite läskigt att så många dräktiga ston och ston med föl går så pass avskilt från människor som inte åker ut och tittar till dem särskilt ofta så man kan ju tyvärr tänka sig att det stryker med en och annan stackars häst om det uppstår komplikationer vid fölning eller dräktighet.

Jag ska försöka se om jag och Mimi kan åka ut till flocken igen nån dag för att titta på dem en lite längre stund. Det vore kul att spana på dom i lugn och ro och se hur de interagerar lite mer.

Lena (18/1)

Söta söta Lena. 

2 år gammal är denna lilla gullunge! Hon har blivit hanterad ett par gånger när hon var ett par månader gammal och det är otroligt var ett par träningspass kan göra för att påverka en hösts inställning till människor. Hon är fortfarande rätt ohanterad på så sätt att hon inte vet vad nånting betyder, men hon är orädd och kommer gärna upp och hälsar. Igår när vi hade henne lös i rundpaddocken kunde vi ganska smidigt blocka henne med en person framför och en bakom för att hålla henne tillräckligt stilla för att jag skulle kunna gå fram och klappa på henne och sen även sätta på en grimma. Hon har haft grimma förut och eftersom hon är så pass cool behövde vi inte ta in henne i träningsfållan ens. Ett riktigt skönt första pass med en otroligt skärpt liten häst. Hon kommer nog bli en fin liten ridhäst en vacker dag men eftersom hon fortfarande är så ung kommer vi mest göra förberedande saker och sen låta henne gå ute med flocken och växa till sig. 

Lena och Mimi.

Guldet blev till sand (18/1)

Ja, eller jag önskar att vi fick sand! Idag gick nämligen Quila omkull när hon bara travade över risskalen i rundpaddocken. Det har ändå torkat upp väldigt bra sen det regnade sist men det verkar som att risskalen är för lätta och inte sjunkit in i leran tillräckligt utan bara sugit upp vattnet och nu ligger ovanpå så när Quila skulle till sin fålla och hon tog ett par steg i trav försvann alla fötterna samtidigt för henne och hon för runt på rygg som en skalbagge. Inte alls bra, en häst ska inte drutta omkull så lätt och jag blev genast arg på det förbaskade riset! Sand var ju det jag ville ha. Och nu var det en lastbil på väg med 3,5 ton mer risskal. Vi bestämde oss för att inte lägga in mer ris riktigt än utan försöka torka upp botten lite mer först. Men nu ska det ju regna så det är ju inte till så stor nytta. Jag tror fortfarande på att köpa in lite sand som ett mellanlager som skulle blanda sig lättare med leran och skapa mer friktion än de här fladdriga skalen. Ovanpå sanden skulle risskalen sen kunna få vara ett mjukt översta lager som suger upp massor av vätska så vi inte skulle få samma problem med den klaffsiga hala leran. Men det verkar som jag nämnt tidigare vara svårt att få tag i sand men jag hoppas att de kan trolla fram lite i alla fall för hästar ska inte trilla på rygg så lätt.

Mer risskal.

Jenaras framsteg! (18/1)

Oj oj oj vad det är roligt att jobba med den här hästen! Hon är verkligen en fantastisk häst att träna då hon känns väldigt kvicktänkt och kommer långt mellan varje träningspass. När Jenny åkte hade vi kommit så långt att hon var bekväm med oss utanför hennes fålla och inte stressad när vi flyttade henne mellan hagen, rundpaddocken och fållan vilket hon var i början när vi tog in henne på gården. Då kunde vi inte sätta för stor press på henne utan att hon försökte springa undan, dra bak öronen eller vända rumpan mot oss. Så när jag och Mimi gjorde vår plan för hennes träning skapade vi först en lång pinne som jag steg för steg kunnat ta närmare henne i fållan medan jag och Mimi är säkra på utsidan. Jag kunde redan vid andra träningspasset klia henne försiktigt på manken och när hon senare klarade av att stå stilla med pinnen på manken började jag röra pinnen mer och mer uppåt på nacken och bakåt på ryggen. Tricket är att hålla kvar pinnen på hästen och hela tiden röra lite på den så den liksom masserar/kliar lite och så fort hästen står still tar man bort pinnen. I början tycker de att det är obehagligt och kommer därför vandra runt en del men om man lyckas tima det rätt lär sig hästen rätt snabbt att om den står still försvinner det obehagliga. Ju mer man sen kan klia med den där pinnen desto mer börjar hästen tycka att det är trevligt istället och har hästen nån fluga som killar är det perfekt att försöka hjälpa hästen att klia just där och vips så blir man lite mer vänner :) 

Jenara har svarat jättebra på träningen med pinnen och vi har filmat alla passen utom en dag då jag glömde ha med mobilen! Det är superbra för att komma ihåg längre fram och eftersom vi kör tre pass om dagen med henne är det lätt att blanda ihop vad som hände när. I början höll vi oss till runt 5 minuter per pass men nu har vi börjat köra lite längre per gång då vi börjat med lite krångligare saker. Idag satte vi nämligen en lina runt halsen på henne vilket kändes väldigt långt bort när vi började träna med pinnen för ganska exakt en vecka sedan. Herre Gud nu när jag räknar ihop det inser jag hur fort det verkligen gått! Jag tittade lite snabbt i boken och kom fram till att vi tränat henne 19 gånger och i snitt 7 minuter per gång. Det blir lite drygt 2 timmar totalt. Och då har vi gått från att hästen bitit och sparkat efter pinnen till att vi idag hade snurrat fast en lång lina med en ögla i ena änden på vår 3 meter långa pinne och jag kunde sätta linan runt halsen på henne och be henne ta ett steg i sidled mot oss! 

Jag hade egentligen inte tänkt sätta öglan runt huvudet på henne riktigt än utan bara vänja henne vid att det hängde en ögla där och att den skulle kunna vara hyfsat nära hennes öron utan att hon tyckte det var för läskigt men mitt i passet viftade hon liksom till med huvudet och så halkade liksom öglan på plats. Först på ett väldigt praktiskt sätt runt nosryggen på henne så jag kunde styra hennes huvud lite och sen efter ännu en viftning satt den plötsligt runt halsen. Det är inte helt lätt att styra en ögla på en tre meter lång pinne men efter 19 pass med denna pinne har jag ändå fått bättre och bättre koll på rörelserna :) Hur som helst kunde jag med öglan runt halsen på Jenara styra henne och få henne att ta små steg åt vårt håll vilket är ett stort steg närmre att röra vid henne utan pinne. Eller med en kortare pinne till att börja med i alla fall. För att nå bättre och för att hamna i en bättre vinkel har jag de senaste passen suttit uppe på staketet till fållan vilket funkat väldigt bra! Däruppe sitter jag dessutom väldigt säkert en bra bit från bakhovarna, även om hon inte sparkat på länge så har vi fått se att hon har lite krut under hovarna i vissa lägen. Då vill man inte vara på fel ställe helt enkelt. Ser fram emot varje pass med denna spännande häst! Men imorn verkar det bli regn så det blir nog en ledig dag för alla på gården. 

Nikes sår sköter vi om flera gånger om dagen förresten. Det rinner ur mängder av var och vi gör rent och sprayar på mer silverspray. Han fick även en till dos antibiotika idag. Han är så himla duktig och står så snällt när vi pillar i hans otäcka öppna sår. Det gör det verkligen lättare att sköta om det ordentligt.

På väg till sin fålla

Jag uppe på staketet med mitt "fiskespö"

Quality time i rundpaddocken efter passet med öglan.

Farliga flugor (varning för känsliga läsare)

Idag var vi var ute tidigt för att valla in alla hästarna så vi skulle kunna separera vår nästa projektet Lena från flocken och få in henne i vår miniflock här på tomten. Vi insåg snabbt att en av de äldre ridhästarna var väldigt halt och Mimi kunde se att han hade nått slags sår på ena bakbenet. Efter en otroligt smidig vallning av hästar som gick precis vart vi ville (vi börjar visst få bra rutin på det här) kunde vi ta en närmare titt på benet. Mimi sa direkt när hon fått på grimman på Nike att jag förmodligen aldrig sett nått liknande. Äh, så farligt kan det väl inte va tänkte jag men hon hade rätt. Larver larver larver! Först såg det inte ut att vara så himla många men när jag spolat rent med lite vatten och blodet försvann såg man att det typ bara var larver som fyllde ut ett stort hål på utsidan av kotan på höger bakben. Otroligt vidrigt och jag led med den stackars hästen. Det som gjorde att det vred sig mest i magen var nog vetskapen att vi hade kunnat förhindra det här om vi hittat såret tidigare. Eftersom alla hästarna är rätt skygga, även ridhästarna som man tycker borde vara lätta att gå fram till när de är lösa och eftersom hästarna går på stora ytor tycker familjen att det är en för svår uppgift att titta till hästarna regelbundet. De försökte förklara att larver kommer väldigt snabbt i det här klimatet och jag försökte förklara att det är därför det är extra viktigt att se över hästarna ordentligare och oftare. Vi hade till och med sett att Nike haltade härom dagen, kanske i förrgår, och de sa att han blivit halt när han reds sist vilket jag tyckte lät troligt eftersom hans fötter inte är i så bra skick och då vi väntar på att en hovslagare ska komma ut tänkte jag inte så mycket mer på det utan tänkte bara att han skulle få hjälp med fötterna snart. Så här i efterhand tänker jag att vi självklart skulle ha promenerat ut till honom och tittat närmare! Hela förmiddagen gick åt till att försöka göra något åt den här maskinvasionen och Mimi gjorde ett fantastiskt förarbete och jag fick rycka in på slutet och ta ut de sista maskarna. Jag är faktiskt förvånad över hur bra jag hanterade den här vidriga situationen! Och lite stolt över att jag kunde göra en hel del nytta för den stackars hästen. Det var tur att Mimi tog första delen i alla fall så jag hade tid att vänja mig vid det hela.

Här kommer en mer detaljerad beskrivning av hur vi gick till väga. Varning för lite äckliga bilder. 

Innan vi spolat med vatten

Efter vi har spolat och skrapat bort en del larver med en steriliserad dubbelvikt ståltråd.

Smetig röd salva som dödar larverna.

Mimi petar i salva i hålet.

Vi väntar ett tag och sen stampar Nike foten i marken lite och ett par larver trillar ut. Den proceduren upprepades ett antal gånger eftersom det var så otroligt många larver och de dog ett par i taget. Där emellan skrapade/grävde Mimi vidare och fick ut mer och mer döda eller halvdöda larver medan jag höll i hästen och tittade och gjorde lite grimaser.

Nike gjorde också lite grimaser och man kan se på rynkorna i hans lilla ansikte hur ont han har, men han stod så snällt medan Mimi grävde runt med ståltråden att man bara ville krama honom och ge honom nått starkt mot smärtan.

Efter en lång tids grävande och varvande med den larvdödande röda smeten inser vi att det finns ännu mer larver i det oändligt stora hålet.

Vi jobbade på ett tag till, tvättade sen med tvål och vatten och så skulle jag bara titta om jag kunde se nån mer larv för Mimi tyckte att hon inte såg några fler. Jo två till tyckte jag att jag såg och kom på att jag har en pincett i necessären, den skulle jag våga använda tänkte jag. När jag kom tillbaka till hästen kunde jag inte se larverna längre så jag tänkte att jag kunde försöka torka med lite toapapper för att se om de hängde med. Jag rullade ihop lite papper att stoppa in i det nu hyfsat öppna hålet och ut kom säkert 10 minilarver. Man kunde inte se dom mot den gropiga skadade vävnaden men de fastnade bra i toapappret och en helt ny utgrävning påbörjades. Det var blandade känslor av äckel och fascination över hur många larver det får plats i ett sår, både stora och små där vi tittat så noga och trott att vi fått ut alla redan. Jag gjorde mitt absolut bästa för att få ut så många jag bara kunde och tiapapper visade sig vara ett väldigt bra material som de fastnade bra i. Vi avslutade med att kleta på lite mer röd salva och lägga ett bandage på för att hålla smeten på plats och få död på eventuella envisa maskar som vi inte kunde nå. Efter ett par timmar gjorde vi en till rengöring, inga maskar syntes till men en hel del var och när vi tvättat ur hålet ordentligt sprayade vi på en skyddande silvrig spray som skulle hålla flugor borta. Väldigt snyggt blev det och jag hoppas verkligen att det kan läka. De kom med antibiotika från stan som Hugo, alltiallon på gården injicerade så nu håller vi tummarna för att det ska börja läka. Vi ver ju inte vad som orsakat såret från början. Mimi trode att det kunde vara bara ett litet sår som maskarna helt enkelt har ätit upp till det stora hål det är idag vilket kanske stämmer men jag kan tänka mig att han har trampat på nån hemsk rostig ståltråd som sticker upp ur marken här och var och att det var rätt djupt från början. Hur som helst hoppas jag att han inte får stelkramp för jag vet inte hur noga de varit med vaccinationerna. De säger att han vaccinerats för inte jätte länge sen, men det är lite oklart när det var. 

Silversåret.

Utsläppt i mindre hage för natten.