Vansinnesritt på en så kallad tam häst!

Idag skulle vi ju valla in ett gäng unghästar som grannen haft på sina marker. Han hade tagit in dem till sin gård för en dryg vecka sen så de har fått komma till ro lite och börjat vänja sig vid att människor rör sig runt ikring dem. Till vallningen skulle vi få låna tre hästar till Mimi, Bogi och mig och någon från granngården skulle rida med oss hem med de 7 unghästarna. De kan aldrig riktigt svara på hur gamla hästarna är, men mellan 2 och 5 sa de sist, det kan alltid ändras när de tänkt efter lite :)

Hästarna vi fick tillgång till var gårdens arbetshästar som alltså används dagligen i arbetet med korna och fåren så de ska vara väldigt vana vid att ridas och användas till att valla eller dela upp kor, hästar och får. Då tänkte jag att det skulle vara rätt lätt att styra och kontrollera dom men min häst var allt annat än kontrollerbar. Han bestämde helt själv när det skulle travas eller galopperas och jag halkade runt i den märkliga gauchosadeln och försökte hänga med i rörelserna och samtidigt styra hästen någorlunda åt det håll jag tänkt mig! Det var ingen som talade om vad planen var heller, utan vi satt bara upp, en kille från grannranchen satte av i galopp framför vildhästarna och sedan satte alla andra fart efter varpå min häst bestämde sig för att springa han med. Det hela var lite obehagligt, underlaget var ojämnt med gropar och små kullar och knölar och plötsliga vattensamlingar som hästarna bra snubblade/galopperade igenom. Det vart inte direkt så jag trodde att jag skulle trilla av, bara att jag skulle bli väldigt trött i alla muskler om jag skulle behöva skumpa runt i den här märkliga sadeln i 3 timmar utan att få välja gångart själv. När vi kommit genom första grinden lämnade gauchokillen oss själva så vi fick visst klara oss utan honom resten av vägen, men där sänktes i alla fall farten något och vi höll oss mest i skritt.

Efter en och en halv timma var jag tvungen att sitta av. Mimi och Bogi kunde inte förstå varför, "Den här sadeln är ju som en soffa."och jag bah, "Eller inte!" Visst, den hade ett fårskinn på toppen, men sadeln var så fasligt bred att mina stackars höfter tvingades ut i en helt onaturlig vinkel och eftersom sätet på sadeln inte har en jämnt rundad yta blev det som två hårda knölar mot insidan av låren. Vid det här laget hade Mimis häst tappat all energi för han var tydligen inte van att ridas flera timmar då han var markägarens dotters häst och bara reds för skojs skull hemma på gården. Han var alltså kanske inte en särskilt lämplig häst att ta med på en 3 timmars tur, men det var det ingen som tänkt på förrän vi var mitt emellan gårdarna. Farten var i alla fall mer än lagom långsam att promenera så sakta men säkert knallade vi på hemåt och vildhästarna följde med så snällt. Mimi red i täten med den trötta hästen och jag och Bogi höll oss bakom för att hålla dem på rätt spår.

Efter denna spännande och utmattande förmiddag sov jag som i koma under siestan och det tog en bra stund innan jag vaknade till liv ordentligt igen. Det är så fruktansvärt varmt nu att man inte kan kliva in i rundpaddocken förrän efter klockan 6 enligt min mening. Mimi som är mer van jobbade en häst lite tidigare, men jag satt i skuggan och coachade i stället.

När det svalnat lite ledde jag på Jenara i rundpaddocken igen och det gick ännu bättre än igår. Snart kan vi nog knäppa fast linan direkt, utan att använda öglan på den långa pinnen först, men just nu är den fortfarande ett fantastiskt hjälpmedel. Innan jag får öglan över huvudet på henne är hon lite orolig, men så fort den är runt halsen på henne går hon rakt mot mig in till mitten av rundpaddocken och ser ut att be om att bli klappad i pannan. Det är det här som är roligast med att träna hästar. Att se dem förvandlar från skygga och osäkra till lugna och trygga. Även om det fortfarande är lång väg kvar har vi kommit en bra bit på vägen.