Den galna strutsjakten!

Dagen började lite smått hysteriskt. Det var min hund som var hysteriskt glad över att en liten struts eller ñando som de heter här knallade runt på tomten. Hon har sprungit efter dem nån gång förut, men den här gången tog det liksom aldrig slut. Ñandon sprang och sprang och sprang och jag vet att det inte hjälper att försöka skrika på hunden eller vissla på den eller försöka fånga den när hon är så uppe i varv, har jag inte lyckats få tillbaka hennes uppmärksamhet innan jakten satt igång på riktigt så lär jag inte kunna bryta det när det är som roligast så jag tänkte bara vänta ut det hela, för jag vet att ñandon är snabbare och orkar springa längre. Familjen försökte dock fånga och ropa och jag gjorde några fejkade försök att hoppa i vägen för min hund så de skulle tycka att jag ansträngde mig lite i alla fall men det var självklart lönlöst. Det var lite lurigt när de sprang mot ett hörn då ñandon liksom for höger vänster höger vänster och Stella då hann ikapp lite till. Tillslut lyckades fågelskrället skramla sig igenom staketet utan att bryta något ben och Stella for ut efter.

Jaja, tänkte jag, nu är det verkligen ingen chans att hon hinner i fatt och fågeln kommer inte komma till skada så jag tänkte att Stella skulle vända strax och komma flåsandes tillbaka som hon gjort de andra gångerna hon farit iväg efter en fågel när vi varit utanför staketen, men inte den här gången. Hon kom typ tillbaka lite grann efter att hon kommit fram till att fågeln inte skulle gå att komma ifatt, men hon fortsatte skutta hit och dit liksom på måfå i det höga gräset och var fullkomligt ointresserad av mig. Hon verkade inte intresserad av något annat heller egentligen, mer än att skutta hit och dit, tillsynes helt utan plan och hela tiden inte så nära mig, men samtidigt inte på väg längre bort heller. Efter en lång väntan och fascination av detta överslag av energi, trots den långa sprinten efter den snabba fågeln kom hon tillslut så nära att jag kunde säga hej, klappa henne lite och sen släppa henne igen så hon inte känner sig haffad direkt när hon kommer nära. Jag tänkte att hon skulle varvat ner lite vid det laget men hon fortsatte skutta hit och dit en stund till, jag väntade ännu en lång stund tills hon kom närmre igen och klappade, höll henne nära en stund så hon kanske skulle komma på tanken att ta det lugnt igen, men när jag släppte henne var hon fortfarande helsnurrig och hoppade vidare i gräset. Jag bestämde mig för att gå tillbaka till huset i alla fall för nu var jag ändå rätt säker på att hon skulle hänga med åt rätt håll vilket hon gjorde, men hon hade ingen större lust att hänga med in på tomten. Efter lite mockande gjorde jag ett nytt försök, denna gång med lite hundmat i fickan så hon skulle få nån slags belöning för att följa med mig tillbaka till huset vilket för en gångs skull funkade. Sella är inte så jätte förtjust i vanligt torrfoder, det duger väl som mat, men hon ska vara väldigt hungrig för att göra några tricks eller liknande för en bit vanlig hundmat. I vissa situationer tror jag att det kan vara till stor hjälp att ha en matglad hund, men det är ju rätt skönt att hon inte snor mat från bord eller äter allt i sin väg ute eller liknande. Jag får helt enkelt lägga ner lite mer tid på att träna inkallning. Tog en sväng nu på kvällen och hon skötte sig utmärkt, men när vi sprungit över en orm och hunnit ifatt en skunk vände vi hemåt. Tråkiga djur att möta på promenaden, det blev liksom svårt att slappna av efter det, även om det var en ofarlig orm. Skunken är väl inte så farlig den heller egentligen, men det är nog inte kul om man råkar hinna komma för nära. Vi var nog verkligen på gränsen idag för den såg ut att börja ladda för en sprayattack. Den liksom ryckte lite och väste och svansen stod rätt upp så vi vände hemåt illa kvickt!

Nu är klockan massor som vanligt. Tur att vi har siesta ett par timmar mitt på dagen så jag kan sova ikapp det jag missar på natten! Hur ska jag klara mig utan siestan hemma i Sverige?!