Jag tycker vi håller igång rätt bra med hästarna här, vi rör på oss och sitter inte stilla som när jag jobbade på kontor, men gårdagens ridtur tåg verkligen kål på mig! Nu märker jag at jag faktiskt fyllde 29 och inte 19 och jag kan bara föreställa mig när den första siffran blir ännu högre. Jag har ont precis överallt men värst är ryggmuskerna och insidan av låren. När jag stapplade ut på kvälls promenad med Stella för en stund sen blev det extra tydligt hur lång stund jag behövde värma upp innan jag ens kunde gå normalt. Bara att ta sig ut från tomten var en utmaning, man kan antingen försöka öppna en väldigt skamlig grind av uruguayansk modell, vilket kräver en viss teknik som jag inte har, eller så viker man sig dubbel och klämmer sig igenom ståltrådarna i staketet. Jag valde det senare men även den annars så enkla rörelsen tog emot på flera ställen. Bogi, som visat sig vara 75 år gammal har inte visat minsta tecken på stelhet efter ritten. Det känns inte alls bra.
Förutom de ömma musklerna har jag även drabbats av nått slags hudproblem på mina fötter. Den ena foten är prickig och har fått små skorpor som kliar och inte vill försvinna (eftersom jag kliar på dom), den andra började klia och när jag gjorde det trillade liksom huden av på en yta som är ca 2x3 cm stor och nu gör det ganska ont att ha skor på sig.
Slut på gnäll.
Förutom mina krämpor har dagen varit väldigt bra! Miss Sofie får nog dagens stjärna då jag långlinade henne för 3e eller 4e gången och hon förstår nu mycket bättre vad jag vill att hon ska göra så hon svarar på mycket mindre hjälper än första gången. Sist lyckades hon dessutom jaga upp sig själv lite över ytterlinan som går bakom haserna på henne och hon hann snurra in sig lite och sen sätta fart för att komma undan linorna så det var extra kul att hon fick ett riktigt lugnt och trevligt pass idag.
Jenara kunde vi knäppa på linan på utan den långa pinnen med öglan och Mimi och jag jobbade sen med henne tillsammans i rundpaddocken. Det känns extra kul att vi kan göra lite mer saker tillsammans med henne nu för jag tror att Mimi hoppas väldigt mycket på att det här fina grå stoet ska kunna bli en framtida hopphäst att kanske ta med ner till Montevideo längre fram. Hur hästen skulle transporteras dit vill jag inte tänka på riktigt än med tanke på hur klaustrofobisk hon var i träningsfållan och med tanke på hur transporten såg ut som de använde för att ta hit Henry och Otto... Det går väldigt bra att träna hästar att lastas med hjälp av Join-Up och duallygrimman, men hur transporten ser ut spelar faktiskt väldigt stor roll. Det får vi fundera över längre fram helt enkelt :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar