Sara Hiller: Stora framsteg idag!!! (8/1, 20:00)

Det är så himla roligt att jobba med hästar! Igår kändes det lite som att vi kört fast med de två vilda hästarna vi har jobbat med, Quila och Jenara. Jenara får vi ju inte in i träningsfållan så vi har behövt gå jättelångsamt fram. Vi har haft henne lös i rundpaddocken och jobbat oss närmare sakta sakta och kommit så nära att hon sträckt fram nosen men inte vågat sig ända fram för att nudda vid ens hand. Egentligen är det jätte bra resultat utan en fålla men då jag vet hur snabbt man brukar kunna gå fram är det lätt att hoppas på snabbare resultat. Quila har vi fått sätta i fållan för att få på grimma och lina och sedan leda vilket har gått superfint men när vi har försökt närma oss i rundpaddocken tycker hon att det blir lite för jobbigt och vänder undan. Både Jenara och Quila har visat tendenser att bli lite sura och har både med ansiktsuttryck och kropp visat att de skulle kunna tänka sig att försvara sig om vi pressar för mycket. Å ena sidan vill man då ta det lite lugnt ett tag för att inte gå för fort fram, men å andra sidan vill man inte att de ska visa sura miner och få mer utrymme heller då de kan lära sig att skrämma bort människor vilket är det sista vi vill! Det gäller alltså att balansera på den tunna linjen där de accepterar en men inte gå för långt så de känner att de måste mota bort en.

Efter lite taktiksnack och en plan på att öppna upp den bakre grinden till träningsfållan för att skapa ett hörn i den annars runda paddocken satte vi igång med Quila. Tanken var att guida in hästen i hörnan utan att tränga henne så hon kan känna sig lite trygg med den extra inramningen och hörnet hjälper även till att blocka hästen lite så man har bättre koll på bakdelen. När jag gick in på en ganska rät linje med axlarna rakt mot henne och blicken uppe var det som att hon stannade till mer och inte var lika redo att gå åt sidan. Jg hade ju tänkt flytta henne men när hon reagerade så här bestämde jag mig för att gå fram och klappa henne istället och hon stod kvar helt lugnt. Med de ohanterade höstarna brukar man oftast vilja röra sig lite lugnare och inte med axlarna rakt mot hästen utan mer på en vinkel men i det hör faller visade det sig att hon kände sig bekvämare med en lite mer direkt approach. Jag gick därefter och hämtade linan och gjorde samma sak. Först reagerade hon lite på att linan var med, den är ändå en rätt stor sak att ta med in till hästen men för att bra mer säker är det skönt att ha en lina och inte bara ett vanligt grimskaft. När man väl knäppt fast i grimman vill man absolut inte att hästen ska råka komma lös om den skulle kasta sig undan. Har man en lång lina är det bara att släppa ut ett par meter innan man ber hästen stanna så kan man själv hålla sig på säkert avstånd för att inte bli sparkad utan att riskera att tappa taget.

Jag kunde efter en liten stund nå fram till ringen på grimman och sätta fast linan med bara en liten reaktion där Quila för bak ett par steg men hon var snabbt tillbaka hos mig och kändes genast mycket lugnare. Det är som att det blir tydligare för hästen när man väl har linan där att guida dom med. Vi jobbade vidare med att Mimi gick fram med en egen lina och knäppte på och av flera gånger precis som man skulle gilla göra när man har henne lös och vill hämta henne. Vi tränade på olika platser i rundpaddocken och från olika vinklar, allt för att hon ska känna sig bekväm och trygg oavsett var hon är när vi vill att hon ska följa med oss någonstans. Hon skötte sig utmärkt och förhoppningsvis kommer det vara till stor hjälp när vi ska sätta på linan imorgon.

Mycket nöjda med det träningspasset var det dags för Jenara. Henne tänkte vi prova något nytt med och Mimi skulle rida på en annan häst för att närma sig från hästryggen istället. Det blir en helt annan grej för hästen när vi sitter på ryggen av en annan häst. Ofta får man i te alls samma reaktioner som om vi kom gåendes på våra egna fötter. Medan Mimi gick iväg för att hämta Ridhästen passerade jag Jenaras fålla och gjorde en kort paus, ställde mig vid staketet och lät handen sticka in en bit. Blicken höll jag ner mot hennes knän för att vara helt säker på att undvika ögonkontakt vilket talar om för hästen att hålla sig undan. Ganska snabbt började hon röra sig sidledes mot mig så hon flyttade både framdel och bakdel samtidigt rakt åt sodan där jag stod tills hon nådde att sticka ut huvudet ännumee åt mitt hål och så nuddade hon mig snabbt med mulen. Ett stort framsteg! Och för att ge henne den bästa belöningen gick jag lugnt därifrån för att det ska bli extra tydligt för henne att jag inte har några som helst planer på att göra henne illa. I rundpaddocken med Mimi och ridhästen Bajo vågade hon göra samma sak, sträcka sig fram och nudda Mimis hand.

Nu ska det bli spännande att se hur de är imorgon! Om det bara inte blir för regnigt så rundpaddocken blir för blöt.