Farliga flugor (varning för känsliga läsare)

Idag var vi var ute tidigt för att valla in alla hästarna så vi skulle kunna separera vår nästa projektet Lena från flocken och få in henne i vår miniflock här på tomten. Vi insåg snabbt att en av de äldre ridhästarna var väldigt halt och Mimi kunde se att han hade nått slags sår på ena bakbenet. Efter en otroligt smidig vallning av hästar som gick precis vart vi ville (vi börjar visst få bra rutin på det här) kunde vi ta en närmare titt på benet. Mimi sa direkt när hon fått på grimman på Nike att jag förmodligen aldrig sett nått liknande. Äh, så farligt kan det väl inte va tänkte jag men hon hade rätt. Larver larver larver! Först såg det inte ut att vara så himla många men när jag spolat rent med lite vatten och blodet försvann såg man att det typ bara var larver som fyllde ut ett stort hål på utsidan av kotan på höger bakben. Otroligt vidrigt och jag led med den stackars hästen. Det som gjorde att det vred sig mest i magen var nog vetskapen att vi hade kunnat förhindra det här om vi hittat såret tidigare. Eftersom alla hästarna är rätt skygga, även ridhästarna som man tycker borde vara lätta att gå fram till när de är lösa och eftersom hästarna går på stora ytor tycker familjen att det är en för svår uppgift att titta till hästarna regelbundet. De försökte förklara att larver kommer väldigt snabbt i det här klimatet och jag försökte förklara att det är därför det är extra viktigt att se över hästarna ordentligare och oftare. Vi hade till och med sett att Nike haltade härom dagen, kanske i förrgår, och de sa att han blivit halt när han reds sist vilket jag tyckte lät troligt eftersom hans fötter inte är i så bra skick och då vi väntar på att en hovslagare ska komma ut tänkte jag inte så mycket mer på det utan tänkte bara att han skulle få hjälp med fötterna snart. Så här i efterhand tänker jag att vi självklart skulle ha promenerat ut till honom och tittat närmare! Hela förmiddagen gick åt till att försöka göra något åt den här maskinvasionen och Mimi gjorde ett fantastiskt förarbete och jag fick rycka in på slutet och ta ut de sista maskarna. Jag är faktiskt förvånad över hur bra jag hanterade den här vidriga situationen! Och lite stolt över att jag kunde göra en hel del nytta för den stackars hästen. Det var tur att Mimi tog första delen i alla fall så jag hade tid att vänja mig vid det hela.

Här kommer en mer detaljerad beskrivning av hur vi gick till väga. Varning för lite äckliga bilder. 

Innan vi spolat med vatten

Efter vi har spolat och skrapat bort en del larver med en steriliserad dubbelvikt ståltråd.

Smetig röd salva som dödar larverna.

Mimi petar i salva i hålet.

Vi väntar ett tag och sen stampar Nike foten i marken lite och ett par larver trillar ut. Den proceduren upprepades ett antal gånger eftersom det var så otroligt många larver och de dog ett par i taget. Där emellan skrapade/grävde Mimi vidare och fick ut mer och mer döda eller halvdöda larver medan jag höll i hästen och tittade och gjorde lite grimaser.

Nike gjorde också lite grimaser och man kan se på rynkorna i hans lilla ansikte hur ont han har, men han stod så snällt medan Mimi grävde runt med ståltråden att man bara ville krama honom och ge honom nått starkt mot smärtan.

Efter en lång tids grävande och varvande med den larvdödande röda smeten inser vi att det finns ännu mer larver i det oändligt stora hålet.

Vi jobbade på ett tag till, tvättade sen med tvål och vatten och så skulle jag bara titta om jag kunde se nån mer larv för Mimi tyckte att hon inte såg några fler. Jo två till tyckte jag att jag såg och kom på att jag har en pincett i necessären, den skulle jag våga använda tänkte jag. När jag kom tillbaka till hästen kunde jag inte se larverna längre så jag tänkte att jag kunde försöka torka med lite toapapper för att se om de hängde med. Jag rullade ihop lite papper att stoppa in i det nu hyfsat öppna hålet och ut kom säkert 10 minilarver. Man kunde inte se dom mot den gropiga skadade vävnaden men de fastnade bra i toapappret och en helt ny utgrävning påbörjades. Det var blandade känslor av äckel och fascination över hur många larver det får plats i ett sår, både stora och små där vi tittat så noga och trott att vi fått ut alla redan. Jag gjorde mitt absolut bästa för att få ut så många jag bara kunde och tiapapper visade sig vara ett väldigt bra material som de fastnade bra i. Vi avslutade med att kleta på lite mer röd salva och lägga ett bandage på för att hålla smeten på plats och få död på eventuella envisa maskar som vi inte kunde nå. Efter ett par timmar gjorde vi en till rengöring, inga maskar syntes till men en hel del var och när vi tvättat ur hålet ordentligt sprayade vi på en skyddande silvrig spray som skulle hålla flugor borta. Väldigt snyggt blev det och jag hoppas verkligen att det kan läka. De kom med antibiotika från stan som Hugo, alltiallon på gården injicerade så nu håller vi tummarna för att det ska börja läka. Vi ver ju inte vad som orsakat såret från början. Mimi trode att det kunde vara bara ett litet sår som maskarna helt enkelt har ätit upp till det stora hål det är idag vilket kanske stämmer men jag kan tänka mig att han har trampat på nån hemsk rostig ståltråd som sticker upp ur marken här och var och att det var rätt djupt från början. Hur som helst hoppas jag att han inte får stelkramp för jag vet inte hur noga de varit med vaccinationerna. De säger att han vaccinerats för inte jätte länge sen, men det är lite oklart när det var. 

Silversåret.

Utsläppt i mindre hage för natten.