Jenara

Det här är den vackra men oroliga själen Jenara ❤️ 

Hon är den som verkar ha mest traumatiska minnen från att vara instängd i en liten fålla, förmodligen från när hon brännmärktes och efter det har hon tyvärr fått chansen att backa ut ut träningsfållan vid ett par tillfällen innan jag och Jenny kom hit så hon har lärt sig att hon kan komma ut om hon försöker.

Vi försökte få in henne precis när vi kommit hit och det gick fint att springa igenom när fållan var öppen men när den stängdes blev hon väldigt klaustrofobisk och började kasta sig bakåt. Jenny och Mimi försökte stänga dörren bakom men då kedjan som låste fast dörren är väldigt kort gick det helt enkelt inte att få igen dörren medans hon tryckte på inifrån och vi var tvugna att släppa ut henne. Efter det ville hon absolut inte gå in och efter att ha sett hur starkt hon reagerade på att vara instängd på en så liten yta insåg vi även att fållan förmodligen inte skulle hålla även om vi lyckades stänga dörren och få fast reglarna bakom henne. Hon skulle antingen sparka igenom väggen bakom eller sparka igenom reglarna och förmodligen skada sig rätt ordentligt. Därför valde vi att ta en lite långsammare approach med henne och har jobbat med att närma oss sakta från marken och hålla oss på rätt sida om gränsen när hon tycker att vi är på väg att komma för nära. Hon är redan otroligt mycket mer avslappnad när vi är i närheten och blir inte alls lika spänd och uppjagad så fort vi går förbi hennes egen fålla. Vi har tränat både från marken och med Mimi uppe på en annan häst. Tyvärr är ridhästarna här inte så väl skolade att de kan flytta ett steg i taget åt vilket håll som helst i precis det ögonblick man vill att de ska röra sig och sen stå blick stilla tills man ger nästa signal så det är lite svårt att jobba på det sättet men det ändå är stor skillnad på hur nära hon kan låta en människa komma när den sitter till häst. Sist nuddade hon Mimi två gånger när hon satt på hästen Boniato så det går helt klart åt rätt håll.

Vår senaste idé är att vi ska använda en lång pinne som vi gjort lite mjuk i ena änden för att börja klia henne lite på manken. På det sättet kommer hon vänja sig vid att något rör vid henne och kanske till och med känns behagligt om vi lyckat hitta nått bra ställe som kliar skönt. Vi hade vårt första testpass med pinnen i morse och det kan nog funka! Jag höll bara pinnen inne hos henne i hennes egen fålla och närmade mig manken steg för steg men ville inte trycka på för mycket och gå för nära. Efter siestan ska vi se om jag kan få den ännu lite närmare. Här gäller det verkligen att inte gå för fort fram så man råkar skrämma henne utan att hela tiden försöka tima eftergiften när hon är lite mer avslappnad och innan hon känner att hon måste flytta på sig. Jenara är verkligen spännande att jobba med då hon är så pass känslig och ohanterad att hon registrerar och reagerar på minsta lilla rörelse eller ögonkast från oss som jobbar med henne. Jag tror hon kommer lära mig mycket!