Otto kom också med till ranchen ifrån gården i Salto där han bott sen han var en vecka gammal. Han föddes här ute, men hoppade på nått sätt över ett staket och trasslade in sig i ståltråd och skar upp sig under magen nästan ända bak vid skapet och då det var sommar och varmt var de tvugna att ta hem honom till den lilla gården där han kunde ses efter varje dag. Otto blev ompysslad och hanterad en hel del och blev som så många andra unga hästar som pysslats om mycket, både en kär familjemedlem och lite utav en odåga. Det är bra att vänja hästen tidigt vid hantering men det är också viktigt att hästen lär sig att respektera människans "personal space" eller bubbla och inte börjar putta omkring på folk. Det är nämligen den som kan kontrollera den andres fötter som styr relationen när det gäller hästar så som människa är det viktigt att ta på sig den rollen för att det hela ska fungera. En häst som tillåts fösa omkring på människor blir snabbt farlig men som tur är hade inte Otto hunnit ställa till med alltför stor skada och med ett par träningspass med Duallygrimman hade han rätt klart för sig att man inte får stå för nära.
Mimi hade tränat honom lite i rundpaddock tidigare och lagt på en longergjord vid ett tillfälle så vi har jobbat vidare från det och både lagt på hans första sadel och långlinat honom ett par gånger. Han har verkligen en superfin inställning och försöker hela tiden göra sitt bästa men tyvärr har det blivit uppenbart att ha inte rör sig helt rent så vi kan helt enkelt inte jobba vidare med honom. Det grundar sig förmodligen i ömma, obalanserade hovar och hovsprickor samt kompenationshälta även på de ben där hovarna ser ok ut vilket visar sig i att han är ovillig att gå framåt ordentligt. Utan hovslagare och möjlighet till vidare undersökning bestämde vi oss därför för att släppa ut även honom då man helt enkelt inte kan träna vidare med en häst som har ont. Förhoppningsvis förstår de allvaret i situationen och ser till att ta leta reda på en riktig hovslagare som får komma ut och se över fötterna på alla hästarna för att de ska kunna ha användning av dem i framtiden. Men tills dess får Otto spendera mer tid med att äta gräs så han inte börjar förknippa människor och arbete med smärta. Smärta är förmodligen hästtränarens/ryttarens värsta fiende då både förtroende för människan och samarbetsviljan snabbt kan raseras. Om en häst är smärtfri är den oftast mer än villig att göra vad man ber den om bara den förstår vad man menar, men om hästen haft smärta en längre tid kan det dröja ett tag innan den får tillbaka förtroendet för människan och innan den vågar tro på att t.ex en sadel eller ett bett inte ska göra ont även om den verkliga smärtan är borta. Ju fler positiva minnen vi kan ge hästen desto snabbare kommer den komma över att något har gjort ont tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar