Vi jobbar hästarna en hel del i en rund inhägnad som vi kallar rundpaddock. Vissa kallar det rundkorall och på engelska roundpen. När jag rider använder jag självklart helst ett helt ridhus eller en större uteridbana men när jag tränar en ung eller ohanterad häst som jag t.ex. antingen har lös, lägger på första sadel, tömkör eller tränar på att lyfta fötter är det till väldigt stor hjälp att ha en lite mindre yta än ett helt ridhus.
Anledningen till att den är just rund och inte fyrkantig är för att när man har hästen lös eller tömkör är det mycket lättare att få hästen att röra sig med ett jämnt tempo utan onödiga avbrott för att hästen "fastnar" i hörnen och kanske vänder eller passar på att ta en paus. Det blir liksom mycket bättre flyt om hästen har en böjd vägg att följa. I andra lägen kan det dock vara bra att ha hörn t.ex. när man vill kunna få tag i en häst som inte är så mycket hanterad, då kan man ofta använda hörnet för att få hästen att stå lite mer still. Då är det viktigt att hålla koll på att hästen inte känner sig trängd bara.
Rundpaddocken vi har här är 17 meter i diameter och då linorna vi använder är 10 meter kan man alltså lugnt stå i mitten och låta linan löpa ut om en häst blir skrämd och kastar sig bort från en t.ex. när man tränar på att lyfta fötter. När hästen sen är tillräckligt långt borta, så man inte riskerar att bli sparkad, kan man ta tag i linan igen och få hästen att vända tillbaka. Är man i ett stall eller i en box är risken stor att man blir klämd och är man i ett ridhus finns det en risk att hästen lyckas slita sig. Har jag ingen rundpaddock föredrar jag att jobba i ett ridhus just för att risken att bli klämd är så mycket mindre och man kan ofta dela av ett ridhus lite med hinderstöd och bommar. Plastband kan funka för viss träning men jag skulle inte rekommendera att ha hästen lös med bara plastband som avspärrning då det kan bli riktigt trassligt om hästen får för sig att springa igenom. Har man en lina på hästen kan det bli riktigt läskigt om lina och plastband och hinderstöd blir släpandes efter pållen.
För att en rundpaddock ska vara riktigt användbar måste underlaget vara halkfritt, väl dränerat, och inte för djupt. Det är precis som med ett bra ridunderlag, hösten ska få bra grep och kunna röra sig smidigt utan att riskera att skada sig. Här var det ju gräs som underlag, vilket snabbt förvandlades till gytja när vi hade galet väder de första veckorna. Vi försökte lösa det med risskal vilket jag var rätt skeptisk mot till att börja med och när Quila halkade omkull när risskalen liksom gled ovanpå leran tänkte jag att det aldrig skulle gå att låta hästarna galoppera därinne, men nu ett par veckor senare är underlaget riktigt fint! Det har regnat nån gång till och när hästarna som vi har jobbat där inne har trampat på det lite har skalen liksom blandat sig mer med leran och det är mycket stabilare.
Väggarna kan vara byggda på lite olika sätt. Hemma har jag nyligen köpt in en flyttbar rundpaddock som består av 23 gallergrindar som enkelt monteras ihop till en ring med en separat grind. Här är väggarna istället byggda av runda träreglar med lite bräder som täcker den övre halvan för att hjälpa hästarna behålla fokus inne i rundpaddocken. Med unga hästar som har lite svårare att koncentrera sig, eller med hästar som är lite för fästa vid sina vänner kan det hjälpa lite om de inte ser så mycket av vad som utanför paddocken, särskilt om man är utomhus.
En rundpaddock är alltså inget substitut för ett ridhus eller en ridbana utan ett komplement som är väldigt praktiskt om man tränar unga hästar eller grundutbildar äldre hästar som kanske missat någon del i sin utbildning eller har utvecklat någon fobi eller liknande. Ver inte om man kallar det fobi när det gäller hästar, förmodligen inte, men hoppas ni förstår vad jag menar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar