Plastpåsepinne

Jag gillar verkligen att jobba med pinnar när jag jobbar med hästar :) Med Jenara har vi jobbat jättemycket med den lååånga pinnen som vi sen satte fast en ögla på och hon har verkligen svarat hur bra som helst på den träningen. En annan jättebra pinne är plastpåsepinnen. Det är helt enkelt en pinne av lagom längd och tjocklek som gör den lätt att hantera utan att vara för tung och otymplig. Här har vi kapat ett par bambupinnar från baksidan av trädgården vilket är typ bästa sortens pinne, hemma har jag använt kvastskaft men de är egentligen lite tjocka och tunga. I änden av pinnen surrar man fast ett antal plastpåsar som man sen klipper isär lite lagom mycket så det blir en fin prasslande pompom längst ut och den kan man sen göra mindre genom att helt enkelt knyta ihop remsorna så det inte fladdrar så fasligt mycket i början. 

Häromdagen hade jag och Mimi varsitt pass med plastpåsepinnen tillsammans med Miss Sofie och Quila. Båda var verkligen hur coola som helst och det känns verkligen så kul att de tar allt så bra! Det är ett rätt fint kvitto på att vi har gjort ett bra grundarbete med dem.

Grundidén med plastpåsetränignen är att börja smått och sedan göra plastpåsehärvan större och större och göra rörelserna stegvis hastigare och hastigare. Hästen ska stå stilla och måste komma på att det bara är när hen står still som plastpåsen försvinner. Det är därför viktigt att man börjar smått och inte begär för mycket av hästen till att börja med utan man måste klara av att hålla plasten på hästen tills den står still och då tar man bort plasten igen. Quila och Sofie var superduktiga och stor väldigt stilla även om de tyckte det var lite obehagligt när plasten blev större och kom upp mot magen eller mot öronen men efter bara en kort stund kunde de båda hantera att plasten till och ifrån dem från alla möjliga vinklar och höjder. 

Plastpåseträningen är både ett jättebra sätt att utmana hästen att kunna stå stilla även i stressade situationer men även ett väldigt bra sätt att förbereda hösten för en ryttare som kommer fladdra runt en bra bit ovanför hästen. För många hästar är det just att se ryttaren där uppe i en helt ny vinkel som är väldigt skrämmande och ju mer man kan vänja hästen vid att det kan finnas saker högt upp som sen rör vid dem desto mindre kommer de reagera den dagen de har en ryttare på ryggen.

Samma princip funkar även när man ska duscha en häst för första gången. Då börjar man bäst nerifrån för de tycker det jämnt konstigt när det rinner vatten utför benen annars men med plasten börjar man från manken. Här på bilden får Quila sin första dusch och även om hon var lite skeptisk till att börja med tror jag att hon tyckte det var lite skönt tillslut :)