Solo på vischan

Idag åker Mimi ner till Montevideo och jag blir ensam kvar på gården! Ett par dagar helt solo, förutom Hugo och Carmen förstås, men jag har ju lite svårt att kommunicera med dem då jag inte kan spanska så det kommer vara rätt tyst här. Inget internet lär jag ha heller för Marikka ska följa med Mimi och Bogi kommer hänga i Salto några dagar. Men det ska nog gå bra. Man klarade sig ju alldeles utmärkt innan internet fanns!

Jag har gjort en liten plan för de närmaste dagarna för vad jag vill hinna hitta på med hästarna. Att fortsätta lära dem stå uppbundna står högt upp på listan. Det är så himla lätt hänt att hästar lär sig slita sig om de plötsligt binds upp, får panik och lyckas slita sig. Att lyckas fånga Jenara utan att behöva använda vår pinne med öglan på vore också himla kul. Det är ju coolt att vi hittade på en sån bra mojäng som gör att vi lätt kan fånga henne i hennes fålla men det vore ju ännu bättre om man bara kunde gå fram till henne i hagen och sätta på en grimma. 

Med Rado blir det mer träning med sadel och tömkörning och Sofie och Quila kommer jag borsta och pyssla mycket med så de får lite mer mys och lite mindre krav ett tag men även mer tömkörning ute i trädgården och mer förberedelse för ryttare genom att lära dem lite mer om vad skänkarna kan tänkas be om som att de ska kunna flytta sig undan för tryck istället för att luta sig in i det vilket de gör nu. När jag borstade Quila i morse och försökte be henne flytta på sig lite åt sidan blev det extra tydligt. Hon flyttar lätt om jag ber henne med kroppsspråk men när min hand låg mot sidan på henne lutade hon sig bara mot mig. Mottryckreflexen är fortfarande rätt stark alltså så får jobba lite på det helt enkelt :)

Mango släppte vi ut idag då det blir lättare för mig att ha lite förre hästar hemma när jag inte har Mimi till hjälp, även Alaska kommer jag nog släppa ut rätt snart. Det känns lite ledsamt varje gång vi släpper ut en häst, de är så fina och jag hade gärna tagit med mig hela gänget till Sverige! Men det går ju inte. Alaska har vi kommit en bit med de senaste dagarna. Innan regnet kom ledde jag henne i rundpaddocken för första gången. Hon var superfin och förstod bra hur hon skulle följa efter mig när jag la på lite tryck i grimman. Sen ville hon inte att jag skulle komma för nära men leda på avstånd gick finfint. Och idag klappade jag henne medan jag stod på marken för första gången. Tidigare har jag bara suttit uppe på staketet vilket är rätt annorlunda. 

Mimi kanske kommer tillbaka en sväng till helgen för att titta till hästarna en sista gång innan skolan drar igång på allvar och har vi tur kanske Damian kommer då med. Det är vad jag hoppas på i alla fall! 

Hörs om ett par dagar!

(och så ett meddelande till Aud: Du blir mött på flygplatsen på onsdag av mamman Marikka som sen tar bussen upp med dig! Hon har ditt nummer och hennes och hennes mans Bogis nummer är +598 99 694759 och +598 91 972 337. Du kan ju smsa när du åker men man vet ju aldrig om det kommer fram eller om du får mitt svar tillbaka... Ses snart!!!)

Regn regn regn!!!

Det regnade så mycket igår att de bestämde sig för att köra hem Damian :( Det skulle tydligen regna flera dagar i sträck och Mimi åker tillbaka till Montevideo imorgon så de tyckte att det inte var någon idé att han stannade eftersom det är svårt att jobba hästar i regnet. Så himla tråkigt då det hade varit bra för hästarna att ha en ryttare ett par gånger till. Nu gick det ju väldigt bra i förrgår så de kommer förhoppningsvis minnas att det inte var så farligt att ha en ryttare på ryggen men det är liksom bra att köra på ett par dagar i rad för att det ska ge långvarigare effekt. 

Nu slutade det i och för sig regna efter lunch igår. Och idag har det knappt regnat någonting så rundpaddocken är inte så förskräcklig, därför känns det lite synd att Damian inte fick stanna kvar lite längre.

Men men, det är som det är och nu längtar jag till på Onsdag då min kompis Aud kommer hit! Då ska vi hitta på bus med Stella, göra kul grejer med hästarna och sen åka en sväng för att se oss omkring i landet lite.

För att hålla oss sysselsatta genom regnskurarna har vi sett på film. Disneyfilmen Trassel igår och War Horse idag. Jag tror att alla filmer vi sett här i Uruguay har haft minst en häst med. Den här War Horse var lite larvig i början men blev sen spännande och riktigt rolig emellanåt. 

Jag har även läst på en del på nätet om agility :) Jag är så peppad att sätta igång med agilityträning när jag kommer hem. Hoppas Stella kommer tycka det är lika roligt som jag tycker att det verkar vara. Hon verkar vara som gjord för den grenen.

Coola brudar

Inga avramlingar och inte ett enda bocksprång idag! Både Quila och Miss Sofie var mycket lugnare och coolare med Damian på ryggen idag. Jag höll i båda när han satt upp och jag ledde sen ett par varv i skritt. Quila var i och för sig lite orolig i början när han skulle sitta upp och skickade iväg en ordentlig spark rakt ut i luften men efter att hon fått ur sig den spänningen var det som att hon mindes att han inte var så tokig ändå den där ryttaren. 

Henry tömkördes med gauchosadeln och sen fick Damian sitta upp en kort stund. Henry har vi ju inte jobbat så mycket med så vi tar det extra lugnt med honom. Han skulle egentligen må bäst av att bygga lite muskler innan man ber honom bära ryttare längre stunder, men så här i början är det korta pass som gäller för alla. Det var bara Miss Sofies pass igår som blev lite längre eftersom hon lyckades bocka v både Damian och även sadeln andra gången så det tog lite längre tid innan vi hittade ett bra ställe att avsluta på. Dagens pass var inte längre än en halvtimma per häst och då ingick tömkörning och justering av utrustning innan uppsittningen.

Här är de fina pållarna. Miss Sofie, Quila och Jenara i bakgrunden.

Damian

Vi har helt klart fått tag i en otroligt skicklig ryttare och hästtränare till att sitta upp på familjens hästar! Damian har jobbat med det mesta och förutom att ha ridit rodeotävlingar så hjälper han folk rida in sina hästar och han gör det helst på ett lite vänligare sätt än de flesta andra här. 

Vi började dagen med Miss Sofie och jag gjorde en Join-Up och tömkörde henne sen en kort stund innan det var Damians tur. Med tanke på språksvårigheterna och då Damian har ett eget system för att sitta upp lät jag honom bestämma hur han ville att det hela skulle gå till. Om han ville att jag skulle hålla i eller att han skulle hänga på mage eller bara sitta upp. Han ville prova själv så jag klev ut ur rundpaddocken och följde med spänning hur han helt smidigt bara satt upp. Sofie for i och för sig iväg lika snabbt och smidigt och han satt av och upp ett par gånger och bara pratade lugnt med henne. Så länge hon stod stilla kunde hon stå ut med att han satte sig och klev ner igen men om hon råkade ta ett steg och kände hur det rörde sig uppe på ryggen blev det för läskigt så hon bockade en hel del. Sadeln låg tyvärr inte helt stadigt för allt det bockandet så hon lyckades faktiskt bocka av honom två gånger men när han tagit bort en av paddarna som ligger under sadeln satt han kvar. Han klev hela tiden av emellanåt så hon fick belöning och chans att slappna av en liten stund sen satt han upp igen. Hon drog sen iväg framåt ett par vändor när hon insåg att han faktiskt skulle sitta kvar genom bockningarna och Damian bara log och väntade ut henne och bromsade henne så gott det gick med tyglarna som var fästa i Dually grimman. Efter en stund kunde han skritta henne runt på en volt och vi kunde alla slappna av. Jag hade fortfarande på mig hjälmen efter mitt tömkörningspass och han hade bara en liten basker på huvudet. Lite skillnad på säkerhetstänk men han är definitivt en skicklig ryttare och jag är så himla glad att det gick bra! Sofie reagerade nog lite mer än jag hade gissat men det är ändå bara gissningar man kan göra, det går aldrig att helt säkert förutspå hur mycket en häst kommer att reagera på nya saker.

Vi lät Damian ta en liten paus medan Mimi la på en första sadel på Henry och tömkörde honom lite grann innan jag hämtade nästa häst, Quila.

Jag började med Join-Up och tömkörning precis som med Sofie och sen lät vi Damian avgöra vad och hur mycket han ville göra med henne. Vi har ju inte direkt hängt något på henne utan bara hoppat och dragit i sadeln lite för att förbereda henne successivt men han satt upp på henne med. Jag var kvar i rundpaddocken den här gången och höll i henne medan han satt upp och av ett antal gånger. Hon reagerade en del hon med och kastade sig lite baklänges men han bara svingade sig upp igen och fortsatte prata lugnande till henne hela tiden och strök henne lugnande på halsen och huvudet. Han gjorde även en intressant grej att han gick precis bakom henne ett par gånger när han skulle byta sida vilket å ena sidan är lite riskabelt, särskilt efter att han sett henne sparka efter Mimi när hon skulle spänna sadelgjorden (hon snuddade henne bara som tur var! men det är lite otäckt hur snabbt de kan komma åt att sträcka ut ett bakben), men jag tror även att det har en stor betydelse att han passerar bakom henne där hon inte kan se honom så hon måste lita på att han inte tänker göra illa henne även om hon inte ser exakt vart han är. Hästar har ju rätt bra vidvinkelseende men det är en liten stund då man befinner sig i ett blint fält just bakom dem.

När han suttit upp och av ett antal gånger och det gått bra ledde jag dem runt på en volt och Quila tog först försiktigt ett steg i taget som för att vara beredd på vad som helst men gick sen lite mer avslappnat ett par steg. Där valde vi att avsluta passet så hon fick en positiv bild som sista minne.

Jag är så imponerad av den här ryttaren och jag är så glad att han var så snäll och verkar gilla hästar på riktigt. De andra hästmänniskorna jag mött här verkar se dem mer som arbetsredskap men den här killen gillar verkligen hästar.

Här kommer ett par bilder från passet med Sofie.

Henry är tillbaka

Japp. Vi har tagit in Henry igen och idag fick han longergjord på sig för första gången och det gick så himla fint att vi även tömkörde honom. Han är så pass mycket hanterad att inget av det här var konstigt, det går lite snabbare framåt när de har mer erfarenhet av människor! Kanske han också får en ryttare nån dag snart. Vi får se. Anledningen till att vi släppte ut honom var ju dels för att han hade en hudtumör som skavde mellan bakbenen på honom och att han bara var två år gammal. Jag tyckte att han såg lite äldre ut och frågade igen och när de räknade efter kom de fram till att han är närmare fyra. Nu när knölen har trillat bort och läkt ihop efter ett litet larvangrepp bestämde vi oss lite snabbt för att ta in honom och ge honom en chans. Jag hade ena tagit in honom lite tidigare men då ville familjen hellre fokusera på de hästar vi hade inne redan. Men nu är han tillbaka i alla fall och han hinner nog snabbt ifatt de andra pållarna vi jobbad mest med. Han kanske går om dem till och med! Men det är ju bara roligt. Hoppas han tar sadeln lika bra som den första longergjorden. 

Duktiga hästar

Här kommer några bilder på de största framstegen den senaste veckan.

Jenara står lugnt och fint på vår träruta :)

Alaska med sin fina blåa grimma!

Miss Sofie tömkörs (för andra gången) i trädgården som om hon aldrig gjort annat. Och första gången vi tömkörde henne ute var hon rätt speedad och funderade på att dra en sväng på egen hand.

Imorn kommer ryttaren som förhoppningsvis ska sitta upp på Miss Sofie! Så himla roligt, men hur ska det gå med språket?! Håll tummarna för oss.

Att flyga med hund till Uruguay

Min lilla klätterhund :)

Ja tänk att jag tog med mig hunden till Uruguay. Helt galet men det har gått hur bra som helst faktiskt. Jag funderade länge och väl på om det verkligen var sjysst att flyga en hund så långt men med rätt förberedelser och kanske en del tur så gick resan fantastiskt bra måste jag säga. Det går ju inte att veta hur hon har haft det under själva resan men med tanke på att hon bara kändes lite förvirrad när vi återförenades och på bara ett par timmar blev sitt vanliga glada galna jag igen så tror jag inget att det var alltför påfrestande för henne. Jag sökte runt en del på nätet i olika forum och läste om andra hundnniskors erfarenheter och fick även lite tips och råd på Facebook från två andra kooikerägare som flugit långt med sina hundar och efter det vågade jag boka biljetten. Herre gud, kan man flyga med hästar borde man kunna flyga med hund tänkte jag för att hålla mig lugn.

Förberedelserna för resan började egentligen innan jag ens hade bestämt mig på allvar om jag skulle åka eller inte. Rabiessprutan som jag snabbt kollade upp att man behövde skulle ju testas med blodprov för att hon skulle få komma tillbaka till Sverige igen och för att det skulle hinna gå tillräckligt lång tid innan blodprovet for vi snabbt till veterinären för att få en spruta. Rabies är ju alltid bra att vara vaccinerad mot även om jag inte tänkte åka till just Uruguay. 

Sen köpte jag en gigantisk transportbur och började burträna, först hemma i vardagsrummet, vilket hon verkade tycka var lite märkligt, bur har vi ju inte haft inne tidigare. När jag sen satte buren i bilen istället var det inget konstigt alls. I bilen sitter man ju i bur. Efter det tog jag även med buren till Haninge centrum där Stella fick sitta mitt bland folk som passerade från alla håll medan jag gick och gömde mig lite kort vilket hon tog hur bra som helst. Folk undrade nog vad tusan jag höll på med men jag hade noga letat efter nån skylt som sa att hundar inte var välkomna i köpcentret men eftersom i gen sån skylt fanns tog jag chansen att träna där. Pappa och jag åkte även en sväng till Arlanda för mamma tyckte att det vore en bra idé att Stella skulle få höra flygplan lyfta. Vi åkte till ett planespotting ställe en svinkall lördag eftermiddag och såg inte ett enda plan, det var efter det vi for till Haninge istället.

Förutom att Stella åkte i buren så fort vi åkte bil så kånkade jag även in buren i omklädningsrummet på jobbet på Blåkulla ridskola så hon fick sitta i buren ett par timmar medan jag höll lektioner på kvällarna. När det funkade bra satte jag henne i buren inne på kontoret istället och även inne i fikarummet. Hon klarade allt det jättebra, ibland skällde hon en liten stund men för det mesta verkade hon ta det lugnt och vila mycket och hon var aldrig stressad när jag tog ut henne ur buren. Vissa dagar ville hon inte ens komma ut om jag kom när hon ville sova, då fick hon helt enkelt ligga kvar en stund till så fick jag ta ut henne på en kissrunda lite senare. Jag vet att man egentligen inte får ha hund i bur inomhus men eftersom resan skulle vara så himla lång var det verkligen viktigt att hon kände sig trygg och lugn i buren.

Förutom rabiessprutan och blodprovet som bevisade att hon hade tillräckligt många antikroppar mot rabies så fick hon även två sprutor mot leptospiros. Kommer inte ens ihåg vad det var för sjukdom men den var farlig och veterinären rekommenderade att vi skulle ta de sprutorna så jag tyckte det var bäst att göra så. Jag köpte även scaliborhalsband mot otäcka kryp, Adaptil halsband som ska ha lugnande effekt och Zylkéne som är piller med lugnande effekt. Hon avmaskades också för att få komma in i Uruguay. 

Jag läste många gånger på jordbruksverkets hemsida där de har jättebra information inför resa med hund. Jag ringde dem även flera gånger för att trippelkolla att jag verkligen förstått rätt och det hade jag. Det var inte så himla krångligt helt enkelt, tror reglerna har ändrats lite så det är lättare att resa så länge hunden är chipmärkt, har EU-pass och rabiesspruta så är det fritt fram. Och för att resa till ett så kallat olistat land utanför EU så behövdes ett blodprov också. Jag får se om det är lika smidigt att komma hem till Sverige bara för hör i Uruguay var det väldigt smärtfritt. En titt på papprena och en blankett ifylld och sen fick vi gå.

Jag har inte riktigt hunnit börja oroa mig för själva flygningen hem än men det kommer nog. Det var rätt jobbigt att sätta in henne i buren och lämna henne till personalen på Arlanda. Men nu vet jag ju att hon klarar av det. Hoppas hon inte kommer vara orolig när hon ser buren igen. Den blev kvar i Montevideo för att all packning som jag och Jenny hade med oss skulle få plats. När Mimi åker tillbaka till skolan i Montevideo sta vecka ska jag försöka få med buren upp hit så jag kan burträna lite igen. Då har jag i alla fall tre veckor på mig att få henne att gilla buren igen. Om hon ens ogillar den alltså. Hon kanske älskar den :) Vem vet.

Nu går allt fint igen :)

Jag fick på sadeln på Rado och han skötte sig utmärkt när jag tömkörde honom! Efter efter det lyckades jag sätta på en grimma på Alaska :) Hon var så himla duktig och jag är nöjd med att jag hade ett väldigt stort tålamod när jag hängde på trekvart på staketet med tre olika snören fastknutna i grimman för att kunna hålla den öppen och inte behöva komma för nära med mina händer plus att jag skulle kunna hålla fast i grimman om hon skulle fara iväg. Det blev ett rätt långt och långsamt pass men tillslut var den på plats och den bästa känslan spred sig i magen på mig :) Ett stort steg för den lilla hästen med blå ögon. Passande nog hade vi en klarblå grimma till henne också!

Det går både upp och ner men mest framåt

Idag hade vi rätt blandade resultat med hästarna. 

Rado skulle ha fått sin första sadel men der gick inte riktigt som planerat så det fick bli longergjorden med en padd under istället. 

Miss Sofie ser mycket bättre ut så henne tömkörde vi och jag hoppade vid sidan om henne och hängde väldigt kort på ryggen på henne. Jag är fortfarande lite fundersam på hur det ska gå när vi ska sätta upp första ryttaren som inte pratar någon engelska... 

Qulia tömkörde jag över ett liter hinder ett par gånger vilket jag tyckte var jättekul! Hon verkade också gilla det som tur var :)

Jenara gick det superbra med! Vi tog ut henne till hinderbanan och ledde henne både framlänges och baklänges genom L:et och hon klev till och med upp på den lilla rutan av en träterass vilket många hästar kan tycka är lite märkligt. Att leda hästen över olika typer an znderlag på det sättet är jättebra träning inför lastning då hösten måste kliva upp på en ramp.

Och sen har vi de två hästarna som inte vill vara i träningsfållan som vi sakta sakta kommer lite lite närmare för vaje dag. Alaska och Mango. Alaska har vi kommit längst med och jag kan klappa henne från manken fram till öronen och ganascherna och även hålla i en grimma som jag drar längsmed halsen på henne men kommer jag för nära huvudet vill hon inte stå kvar. Mango har jag bara nuddat på nacken och nosen ett par gånger men idag ville han inte ens komma nära. Vi använder alltså öglan på den långa pinnen med båda.

Men det är väl som det ska vara, det går upp och ner ibland men så länge det fortfarande går framåt så är det ju inte så farligt.

Ett stort plus för dagen var att jag fick prata i telefon med bästa Ingrid och Aud från Karlshem! Och bäst av allt är att Aud kommer hit och hälsar på mig om en vecka vilket kommer bli precis hur kul som helst :) 

Nu måste jag sova och tänka ut fiffiga träningspass för att våra hästar ska fortsätta gå framåt i träningen.

Här kommer bild på hur söt Stella är när hon stör Mimi som pluggar hästkunskap.

Instängd häst och knoppad man (18/2)

Vi har fyra stycken fållor som är 4x4 meter stora där vi har de hästar som vi inte kan fånga på större yta eller de som vi inte kan leda på men på natten brukar vi flytta dem antingen ut i trädgården eller till den mellanstora inhägnaden eller rundpaddocken så de får lite större yta att röra sig på. Imorse när jag skulle ta tillbaka hästarna till sina fållor var en redan inne. Jag stod en bra stund och kikade efter vem det var och var Mimi var  för det måste ju ja varit hon som tagit in hästen. Så kom Mimi gående och undrade ungefär samma sak som jag. När vi kom närmare visade det sig att det var Jenara som måste ha puttat upp en dörr och gått in i sin fålla. Hon verkar ju knappast vantrivas med att vara instängd ibland :)

Vi tränade även på att binda upp Quila och Sofie vilket ju är väldigt praktiskt att hästen kan. Eller vi började träningen kan man säga. Det gjorde vi genom att helt enkelt ställa upp hästarna vid staketet och trä linan runt en av stolparna medan vi hela tiden höll i linan på andra sidan. På så sätt kan linan löpa lita grann om hästen drar bakåt och man kan hålla emot tills hästen går framåt igen så den får eftergiften. I början har vi fortfarande linan fastknäppt i träningsringen på grimman men eftersom den dras åt runt hästens nos får man absolut aldrig binda fast hästen när linan är knäppt i träningsringen! Men om man håller i linan som löper fritt runt en stolpe går det bra. 

Vi borstade och pysslade med dem ett tag så det skulle bli lite mer naturligt och så det händer nått och de inte bara står där och har tråkigt. Mimi ville lära sig göra knoppar så jag visade på Quila :) Lite knepigt när manen är så lång men det blev helt ok tillslut. 

Varför Join-Up fungerar

Join-Up bygger på att man kommunicerar med sin häst på ett sätt som hästen förstår (med ett väl timat och tydligt kroppsspråk) och är ett väldigt bra sätt att bli vän med sin häst.

Men varför fungerar det? Hästen tror inte att man är en häst i alla fall. Det gäller att få hästen att lita på en trots att vi är ett rovdjur och det gör man genom att dels bete sig som det rovdjur vi är och be hästen att fly vilket vi gör i början av en Join-Up. Vi jagar inte hösten tills den är för trött för att protestera, fem varv åt varje håll i rundpaddocken, eller 400-600 meter är vad vi ber om för det är så lång hästens naturliga flyktdistans är. Hästen kan inte fly för alltid utan efter en viss sträcka måste den se sig om och kolla om puman fortfarande är efter den annars kan den springa in i en ny fara och göra av med för mycket energi. Eftersom vi är kvar i rundpaddocken men inte har försökt äta upp hästen än försöker hästen lösa situationen på något annat sätt. Man kan se det som att hästen använder sig av de tecken eller signaler som jag beskriver i senaste inlägget för att se om den kan få sluta springa på något sätt. Och kanske till och med hänga med människan istället. När hösten har visat dessa signaler visar man så tydligt man bara kan att man inte tänker äta upp hästen genom passivt kroppsspråk och det är just växlingen från stark ögonkontakt och frammåtdrivande kroppsspråk till mjuk och undvikande blik och avslappnad kropp som drar in hästen till människan. När man sedan stryker hästen i pannan och går ifrån hästen blir det extra tydligt. Ett rovdjur som planerar att äta upp en höst skulle aldrig först sätta fart på hösten, sen röra vid den och därefter gå därifrån så hästen kan därför tryggt följa efter. 

Tydligen ska indianerna ha lockat till sig vilda hästar på liknande sätt. Först vallade de en flock vilda hästar åt ett håll, sen, efter jag vet inte hur många timmar eller dagar eller i vilket tempo vände de och vildhästarna följde efter. De red sen in i något slags område där hästarna inte kunde ta sig ut och stängde bakom.

För att få till en lyckad Join-Up måste det finnas ett visst mått av tillit redan och Join-Up skapar i sin tur mer tillit. Därför är det bäst att göra Join-Up först när man kan ta på hästen. Monty har gjort Join-Up med en vild mustang men det var ett rätt stort projekt och inte lika enkelt som i en rundpaddock. 

Monty har utvecklat den här tränings metoden efter att ha studerat hästar i det vilda och sett hur hästarna använder sitt kroppsspråk för att kommunicera med varandra och har på så sätt kommit fram till vilka sig signaler som är viktiga att hålla koll på. Själva Join-Upen i rundpaddocken har han finslipat ända sen han gjorde sin första Join-Up när han var bara en ung grabb så han har haft ett par år på sig att jobba med hästar, (i maj fyller han 80 år)

Om nån vill lära sig mer om Join-Up är det bara att höra av sig! Jag kommer hålla kurser och träningar i att kommunicera med sin häst när jag kommer hem från Uruguay :) Måste få upp min hemsida snart! Om bara datorn blir fixad... Den har en tendens att gå sönder när jag är utomlands.

Bilder från dagens tömkörning/långlining med Quila. Genom plastpåsegardin och över pressening som om hon aldrig gjort annat :) Och Join-Up har varit en del av träningen för att nå hit.

Join-Up® (och tömkörning i trädgården)

Urklipp från mitt senaste gästbloggsinlägg på Hippson.se!

"Join-Up är som jag tidigare nämnt ett träningssystem eller utbildningskoncept som jag jobbar efter (utvecklat av Monty Roberts), men det är även ett specifikt träningspass i rundpaddocken där man jobbar med hästen lös. 

Man gör bara Join-Up med hästen mellan tre och sex gånger under hästens liv, beroende på hur väl kommunikationen fungerar mellan häst och människa. Efter det bör man vara hyfsat överens.
  
Principen är kort sagt att man först släpper hösten lös i en inhägnad, helst rund, som är 15-20 meter i diameter. Där ber man hästen springa cirka fem varv åt vardera hållet samtidigt som man läser av hästen för att se när den börjar vilja samarbeta med en. De tydligaste tecknen hästen ger en är att den riktar in örat som är närmast mitten mot människan och då även har sin uppmärksamhet riktad dit, sen slickar de sig även om munnen och gör tuggande rörelser med käkarna vilket kan ses som ett tecken på att hästen slappnar av lite mer och visar att den inte är rädd. Hästen kommer även att röra sig på en lite mindre cirkel runt människan och även sänka ner huvudet mot marken.

  
De här tecknen kan komma i lite olika ordning, men när man uppmärksammat de här signalerna är det dags att sluta be hästen springa genom att sänka ner blicken som tidigare var riktad rätt in i hästens öga. Sen vänder man kroppen lite ifrån hästen och saktar ner alla sina rörelser – och stannar till slut snett framför hästen som då, om man gjort allt rätt, kommer att välja att komma in till mitten till människan som nu visat att hon inte vill hästen något illa.
  
När man gjort Join-Up med hästen kan man säga att man är överens om att vara ett team och att människan är den som får fatta de viktigare besluten. När man kommit så långt är det mycket lättare att introducera en första longergjord och senare en första sadel, då hästen kan lita på att man inte tänker göra den illa och att man tar på sig rollen som ledare – så att hästen inte behöver oroa sig över att hålla koll på allt och försöka styra människan. 

Det är väldigt svårt för en häst att vara ledare över en människa och det blir sällan bra om man låter hästen bestämma precis åt vilket håll man ska gå. Medan om man ser till att vara tydlig med att det är du som sätter upp regler och visar vägen så blir de allra flesta hästar mycket lugnare."

Läs hela inlägget här:

http://www.hippson.se/blogs/Gastbloggen/att-tamja-hastar-i-uruguay-med.htm

Man kan också säga att Join-Up är när hösten väljer att vara hos människan istället för att vara ifrån den vilket hästar i vilt tillstånd alltid skulle välja. 

Miss Sofie vill helt klart vara hos människan och hon har ingenting emot sadel och träna heller. Vi la in alla utrustning medan hon var lös i rundpaddocken, sen vi gick ut en minut för att Mimi skulle hämta sin hjälm och när vi kom tillbaka stod Sofie så här :)

Redo för arbete! Hon är fortfarande inte helt hundra i trav så vi tar det väldigt lugnt med henne, så att bära en sadel i skritt i 20 minuter är rätt lagom. Idag var vi ute i trädgården och tömkörde både med Sofie och Quila för första gången. De var båda så himla duktiga och Quila tömkörde jag till och med genom hela vår hinderbana! Sofie klarade allt utom presenningen och den upphöjda träpallen från terassen vilket vi hoppade över eftersom hon tycker att olika underlag är lite märkligt och vi ville inte pressa henne om hon är lite öm någonstans.

Bilder på fölisarna

Nya tag

Idag såg vi till att ha rätt korta pass med alla hästarna och inte göra något nytt eller svårt så vi kunde få tillbaka lite positiv energi efter gårdagens lite tristare stämning. 

De två skadade fölen ser jättemycket bättre ut vilket är en stor lättnad! Vi fick ju hit fölen för att en av dem hade ett jättestort sår ända in till benet på insidan av ena bakbenet men nör gauchosarna vallade hit familjens fyra ston med föl lyckades en av de andra fölungarna skada sig på nosryggen. Vi har döpt fölen till Aragorn och Arwen från Sagan om ringen, och Aragorns sår på benet har verkligen börjat läka mirakulöst snabbt. Sen i förrgår ser man inte benet längre och själva sårytan har nästan halverats. Har tyvärr inga bra bilder på såren då vi har händerna fulla när vi sköter om dem. 

Ingen av dem är ju hanterade, de är ett par månader gamla och de är både snabba och starka så vi har fått ta in dem i vår trängingsfålla tillsammans med sin mamma för att över huvud taget komma nära. Aragorns mamma Picasa är hur cool som helst och hjälper till att hålla sin fölis lugn, så de kommer snabbt in i fållan, vi sprayar Aragorns sår för att hålla flugägg borta och sen får de gå ut. Arwens mamma Amy är inte riktigt lika cool och van. De första dagarna kunde vi inte komma nära henne så att sköta ett sår i ansiktet på hennes föl var minst sagt krångligt. Vi har nu fått på en grimma på mamman vilket underlättar lite och vi kan fånga henne för att titta lite närmare på fölet men sen måste även de in i fållan för att vi ska kunna lägga på den röda salvan som tar död på larver. Det började med ett sår på nosryggen som veterinären tittade på i förbifarten när hon var här direkt när hon gav Aragorn sprutor och spray men hon sa att det inte var någon fara. Någon dag senare såg vi flugäggen och att det var som ett hål och insåg att även hon måste skötas om och få sprutor. Hålet gick ända in till näshålan och  man kunde liksom höra hur hon andades genom det. Nu har det blivit mycket mindre och förhoppningsvis är alla larver döda nu. Der är ju lite svårt att se in i näsan på henne, men i förrgår fick vi dit en bra klick med röd salva som förhoppningsvis räcker. 

Alaskas ägg syntes inte tills dag så den lilla spray vi kanske fick dit igår verkar ha gjort susen och övriga larvätna hästar har återhämtat sig fint! Nikes sår är nästan helt stängt, Henrys knöl har helt försvunnit, Gordas stora sår på rumpan är mycket mindre och nu väldigt ytligt jämfört med när vi tog in henne.

För att peppa oss lite extra gjorde Mimi och jag en liten utflykt på eftermiddsgen och tog en lån promenad ner till vattnet som rinner förbi en bit bort. Längsmed vattnet växer jättecoola, krokiga, slingrande träd och buskar som taget ur en saga. Stella var hur glad som heelst över att få bada och busa och springa med Lilo familjens labradorkorsning och der var riktigt skönt att avalka sig lite i vattnet. Jag doppade mig inte direkt eftersom jag tydligen blivit världens största badkruka men benen blev blöta i alla fall :) Nu är vi lagom trötta både Stella och jag så vi kommer sova riktigt gott. Bilder från eftermiddagens äventyr får komma imorgon. Här kommer istället en på världens sötaste Miss Sofie och Quila!

Inte lika bra flyt idag

Nä, trots hyfsat behagligt väder gick der inte lika fint idag som igår. Miss Sofie var plötsligt halt när vi skulle jobba henne i morse, Jenara var mer svårflirtad än vanligt och Alaska hade flugägg i karleden som vi försökte spraya men det var väldigt ldigt svårt. Alla som försökt spraya en häst som inte vill bli sprayad vet hur svårt det kan vara. En häst som man inte ens kan sätta gimma på är ännu lite svårare. Lite träffade nog såret ändå så förhoppnigsvis tar det kol på äggen. Quila och Rado och Mango gick det i och för sig mycket bättre med! Får försöka tänka mer på det istället. Och på hur roligt det är att en groda har flyttat in i toaletten. Verkligen in i! När man spolar kommer han liksom ner med vattnet och kämpar för sitt kiv för att inte åka med ner. Har hänt två gånger nu. Är ärkigt talat lite orolig för att gå på toa, kommer nog få hjärtstillestånd om den hoppar på mig när sitter där!

Effektiva gänget

Både jag och Mimi är helt chockade över hur effektiva vi varit idag. Vi hann med alla hästarna vi har inne för träning (vilket vi inte lyckats med varje dag den senaste veckan) plus Morgan som är lite utav en extra häst och så tog vi hand om såren på båda fölen. 

Jag hann dessutom göra om min intervju. Jag som var så himla nöjd med att jag lät så naturlig och avslappnad framför kameran igår och så visade det sig att Axel hade råkat ändra avståndet lite så jag var pyttelite ur fokus, men tillräckligt för att man skulle störa sig på det så vi fick göra om alltihop! Jag blev genast nervös igen för igår när jag var tvugen att ta om en fråga och skulle försöka säga samma sak en gång till på ett naturligt sätt stod det plötsligt helt still i huvudet. Nu gick det rätt bra den här gången också för Axel var väldigt bra på att ställa ledande frågor så jag skulle komma ihåg ungefär vad jag fick fram igår, så förhoppningsvis får han ihop det till något vettigt.

Vi kom tillslut fram till att det förmodligen är vädret som gjort att vi höll ett så bra tempo idag. Det var "bara" 31 grader varmt och inte så fuktigt och då behöver vi inte ta drickpaus så många gånger per dag och vi är snabbare i bytena mellan hästarna. Håller tummarna för att vi får liknande väder imorgon!

Här kommer två bilder från ett par dagar sen på Morgan. Hon är bara två år och väldigt liten så vi vill inte ens försöka sätta in henne i fållan där hon förmodlgen kommer kunna vända rätt lätt och skrapa upp sig och då hon är så modig och social har vi kunnat klappa henne ett par gånger redan bara genom att jag och Mimi jobbar som ett team och blockar henne medan den ena närmar sig försiktigt. Det är nästan som att dansa och vi säger knappt nånting längre utan så fort hästen rör sig så rör vi oss samtidigt och stannar sen när hästen stannar och på det viset kan vi sakta men säkert komma så nära att en kan ta några steg till och klappa henne litegrann. Så himla söt är hon :)

Glasfiberhäst

Jag är sjukt sugen på att köpa en life size häst i glasfiber. Mycket lättare att ta hand om är en riktigt häst och jag skulle ha stor användning av den i kurserna jag kommer hålla när jag kommer hem. På Monty Roberts gård Flag is Up Farms i Kalifornien har de Plasmo, en fantastisk plasthäst som lärt många elever tömköra innan de ens försöker med en riktig häst och man kan träna på att kasta linor på precis rätt sätt utan att skrämma en enda pålle och utan att riskera att trassla in sig. Hittade de här skönheterna hos företaget Enoen http://www.enoen.se/index.php?route=product/category&path=353

Den stegrande skäcken är min favorit men jag vill helst att man ska kunna sitta på den också, det blir så mycket roligare då. Lite billigare är den fina shetlandsponnyn, och lättare att transportera, men kanske lite liten att sitta på. Annars kanske en vacker ko kunde vara nått?

Filmstjärnan Sara ;)

Mimis pappa Axel kom hit från tyskland för snart två veckor sedan och han har filmat en hel del av vårt arbete med hästarna. Han jobbar som filmklippare och tänker göra en liten dokumentär om vad vi gjort den här sommaren och idag vardet dags för en intervju. Jag har oroat mig för detta ända sen jag hörde att han skulle komma hit och filma oss. Jag har ingenting emot att filmas när jag jobbar med hästarna men prata framför en kamera och svara på frågor och gärna låta inteligent känndes väldigt jobbigt. Nu visade det sig att Axel verklgen är ett proffs när det gäller att filma och intervjua så jag kände mig väldigt bekväm och naturlig när jag svarade på hans frågor. Det känns som att fanns mycket mer jag hade velat säga men jag är ändå rätt nöjd med vad jag svarade.

Der var en ledig dag idag och jag och Stella gick på två promenader och jag var lika rädd att träffa skunken båda gångerna. De är tydligen mest aktiva på natten så jag såg till att ge mig ut långt innan solen skulle gå ner och vi klarade oss utan stt stöta på något annat än fåglar. Hemma på tomten stötte jag däremot på två! tarantellor. Stella hittade dem ochag gjorde mitt bästa för att inte börja föreställa mig att der skulle finnas stora spindlar i mitt rum. I badrummer hittade jag sen två grodor, men de är mest söta så det oroar mig inte lika mycket.

Imorn fortsätter vi med träningen av alla hästar vi har hemma med lite mer fart! Den här veckan blev det lite dåligt flyt då vi fick in de skadade fölen och vi bestämde oss för att lägga lite tid på att hantera alla de fyra fölen och deras mammor så det ska bli lite lättare när de tas in nästa gång. Det är verkligen värt mycket att bara ta på dem ett par gånger så de har en positiv bild av människor på nära håll men vi kom lite efter med de andra hästarna. Den kan hända att vi har lite för många hästar på gång just nu. Vi har sju stycken att hinna med vilket går sä länge vi inte har några sår atta hand om men med två föl med stora sår har det helt enkelt tagit en del träningstid. Såren ser i alla fall bättre och bättre ut för varje dag vilket är otroligt skönt. Jag var så orolig för hur det skulle gå för dem!

Här kommer en spindel då jag inte tagit någon hästbild på ett tag.

Ett stackars litet föl

Idag var det ett stackars föl som dog ute i stora flocken som går med hingsten. Det var grannens häst och fölet hade inte vänt sig om som det skulle när det var dags att föla så gauchosarna fick hjälpa till att dra ut det. Jag vet inte om det dog under själva fölningen eller om det hade dött innan och därför inte vänt sig men mamman klarade sig i alla fall som tur var. Jättesorgligt men känns samtidigt inte helt oväntat att det går snett ibland när man har så många dräktiga ston som får sköta sig själva större delen av sitt liv. 

Mimi har pratat om att hon vill sätta ihop ett hästskelett nån gång och nu visade det sig att Mimi kunde få ta hand om den här fölkroppen om hon ville. Ett väldigt spännande projekt och väldigt lärorikt att plocka isär och sätta ihop alla delarna. Jag är så imponerad av den här 15åriga tjejen som ikväll så försiktigt börjat dissikera det lilla fölet. Supersorgligt å ena sidan att den aldrig får skutta runt och leka med andra söta föl, men Mimi kanske kan sätta ihop skelettet på ett fint sätt i alla fall och så får hon väldigt bra koll på hästens anatomi. Behöver jag ens nämna att Mimi vill bli veterinär när hon blir stor.

Den här fina bilden är lånad från: http://www.kentucky.com/2011/12/27/2006986/practicing-rare-art-man-brings.html

En man som heter Walter Varcoe har satt ihop hästskelett på ett jättefint sätt, den här som betarna min favorit.

Min hund luktar skunk

Japp, hon har fortfarande en svag skunklukt men är så fluffig och känns så ren som aldrig förr efter gårdagens noggranna bad. Och en svag skunklukt är inte faktiskt inte så hemskt. 

Och världens sötaste är hon ju fortfarande.

Skunken tog oss!!!!!

Stanken är överväldigande! Jag trode först att vi kanske hade klarat oss, så böjde jag mig ner för att lukta lite närmare och Stella gjorde ett litet skutt och mötte mig halvvägs så jag fick päls ända upp i näsan och katastrofen var ett faktum! Stanken går inte ens att beskriva. Jag har känt skunklukt på håll men det här var något helt annat. Inte bara som starkare skunklukt utan vidrigare. Efter googlande som talade om att om man hade otur kunde en viss lukt dröja sig kvar i ända upp till två år fick jag panik och jag, Mimi och Marikka schamponerade Stella hysteriskt och bad till högre makter. Efter ännu lite googlande tömde jag en liten flaska munskölj i pälsen på henne och nu luktar hon som en märklig blandning av skunk och svag mint. Hopps hoppas hon går tillbaka till att lukta gott snart igen! Jag älskar ju att hon aldrig luktar illa annars. Håll tummarna för oss.

Efter bad och munskölj.

Mango

Den här killen är lika vild som han är vacker. Vi har ju fått en extra dörr byggd till träningsfållan som ska hjälpa till att hålla hästarna på plats så de inte far ut bakvägen som Alska gjorde så idag tänkte vi att det var dags att testa den med Mango. Vi har jobbat pyttelite med honom med den långa pinnen och öglan och börjat lära honom lite smått att följa trycket och stå still hyfsat nära oss men vi har inte klappat på honom än så att ta in honom i träningsfållan för att sätta på en grimma kändes som en bra idé för att gå framåt lite snabbare än bara med öglan. Mango tyckte uppenbarligen att det var en jättedålig idé vilket han visade så fort vi försökte stänga in honom. Först fick han springa igenom ett par gånger och han travade glatt igenom men när dörren framför var stängd och han insåg att han inte skulle få backa ut heller bestämde han sig helt enkelt för att hoppa ut istället. Nu är dörren framför nästan 180cm så han kom inte riktigt över men han var en bra bit upp med båda frambenen på andra sidan och dörren nuddade magen på honom. Jag har sett hästar stegra sig och liksom hoppa mot dörren på Montys gård i Kalifornien men där var nog dörren lite högre så det fanns ingen risk att de skulle ta sig ut. Här var jag faktiskt orolig att han skulle lyckas klättra upp så högt att han skulle tippa över och landa på nacken på andra sidan och skrapa upp både mage och knän på vägen över. Om han bara hade försökt en eller två gånger hade jag kanske haft lite mer is i magen och väntat ut att han skulle lugna sig men när han kom högre och högre för varje gång och inte verkade ge sig bestämde vi oss för att släppa ut honom innan han slog sig ordentligt. Det blir nog öglan för honom med... Eller "The Loop" som vi säger. Och så får vi nog lägga till en planka på härden hela vägen runt. Då kanske nästa häst vi provar med faktiskt kan hålla sig kvar därinne!

Mimi är över 170cm lång.

Mimi gör ett försök att hoppa ut ur fållan själv :)

Mango är nöjd med att slippa stanna kvar i fållan

Blandade bilder

Idag har det regnat halva dagen och blåst massor andra halvan. Vi hann ändå jobba hyfsat många hästar men på eftermiddagen passade vi på att ta en regnpaus med en film om hästens rörelsemekanism vilket var superintressant! Så himla viktigt att hästen bär upp sin ryttare på rätt sätt både för hoppryttaren och dressyrryttaren och hobbyryttaren. 

Den mest spännande hästen idag var nog Alaska, det lilla stoet med blå ögon som vi haft öglan runt halsen på två gånger nu. Och idag kunde jag ställa henne precis nedanför mig där jag satt på staketet och sträcka mig ner och klappa henne på manken, halsen och ryggen. Värt egenpåhittade system med den långa pinnen med öglan funkar även med henne och Mango vilket är hur kul som helst! Nu har vi i och för sig förbättrat träningsfållan så Mango ska vi nog prova däri när dag snart men det vore kul att klappa lite på honom utanför fållan först så blir det inte lika stor grej när han är i fållan.

Här kommer lite bilder från de senaste dagarna:

Jenara fick äntligen bli av med sin fruktansvärda dreadlocks eller skatbon till hårtestar.

Jag passade på att låtsas att jag hade långt hår igen! Något oborstad men jag saknar att ha en lång fläta ibland :)

Stella hittade ett mycket märkligt träd i trädgården och upptäckte att hon är en mästare på att klättra.

Ännu ett roligt klätterträd

Man kan även klättra på den stora risskalshögen som är täckt av nån slags väv

Både jag och Mimi har klappat på Morgan när vi hade henne lös i rundpaddocken. Först var hon halvt hysterisk och sprang hit och dit, sen kom hon förmodligen på att vi är samma människor som hon ser på nära håll varje dag när vi ger dem mat och vatten och då lugnade hon sig och lät mig klappa henne på mulen lite.

Mimi provat en grimma med en gopro på. En väldigt liten filmkamera som skulle få filma flocken med ohanterade unghästar.

Otto var den utvalda kamerahästen. Han var tyvärr inte jättebra på att bli vän med de vildare hästarna så han hängde inte riktigt med när de sprang runt. Några bla klipp blev det nog men inte riktigt så som vi hoppats. Filmskaparen som ni ser till vänster är Mimis pappa Axel som är här och hälsar på från Tyskland. Han jobbar på en liten film om vår hästträning! Kommer bli superspännande att se vad han får ihop :)

Otto med kameran i högsta hugg

En Armadillo i gräset

Ko eller häst? 

Våra tre musketörer Sofie, Quila och Jenara ❤️