söndag 28 december 2014

Försening (28/12, 18:30)

Jag brukar inte vara den som är stressad när jag flyger men det här med att ta med sig hund på resan är verkligen en påfrestande historia. Jag pratade med personalen ombord så fort jag klivit på för att få bekräftat att Stella faktiskt är på samma plan och det var hon som väl var. Killen som lastat henne sa dessutom att det gått bra och att allt var som det skulle. Jag var absolut sist att kliva på planet för jag satt och tänkte på annat en stund och kön hade ju varit så lång och de hade varit väldigt tydliga med att de bara tog rad 15-30 till att börja med och resten skulle vänta. Jag hatar verkligen att stå i kö när man lika gärna kan sitta och vänta på sin tur så jag satt lugnt kvar på min stol. Men de ropade liksom aldrig upp när övriga rader skulle få gå på och rätt som det var hade hela kön försvunnit! Jag hann märka det innan de behövde ropa efter mig i alla fall :) 

Efter en evighet i den iskalla tunneln ut mot planet stiger jag tillslut på och inser att det är det trängsta plan jag någonsin varit på. Stolsraderna var så nära varandra att jag blev lite smått klaustrofobisk och när jag dessutom insåg att jag varken fick fönsterplats eller plats mot gången utan inklämd mellan två vilt främmande passagerare höjdes pulsen ännu lite till. Så såg jag en helt tom rad och bad om att få sitta där vilket gick hur bra som helst. En pappa med en supersöt bebis kom också och satte sig, men med ett ledigt säte emellan kändes allt väldigt bra en kort stund. Plötsligt blev jag bedd att flytta tillbaka till min första stol, som nu var upptagen av en annan tjej, så jag skulle ta en annan plats för det verkade som att någon skulle ha den jag tagit ändå. Inte alls förvirrat. Denna någon visade sig vara en stackars vettskrämd förståndshandikappad ung kvinna som inte alls ville flyga. Trångt som det var och stark som hon verkade vara blev det minst sagt lite rörigt ett tag innan kvinnan helt enkelt kröp ända fram till dörren där vi kom in och liksom puttade flygvärdinnorna och mig lite framför sig. Tillslut blev det väl bestämt att hon skulle få kliva av. Vid det laget hade planet redan börjat köra mot startbanan eftersom vi redan var försenade, men vi fick alltså vända, släppa av den vettskrämda kvinnan och hennes ledsagare och vänta på att deras väskor skulle lastas av. Jag led verkligen med sen stackars spanska kvinnan och den hon reste med som verkade vara hennes mamma. Hur skulle de komma hem? Ta tåget? Och samtidigt blev jag ännu lite mer stressad av att veta att all försening innebär att Stella får ännu mer tid i buren. Men nu är vi i luften i alla fall. Och mat har fått i mig tack vare att jag fick lite Euros som morfar hittade i sitt kassaskåp :) Tack för middagen morfar! Nu ska jag försöka läsa lite, eller sova, men jag tror det kan bli svårt att hitta nån bekväm sovställning i det här ultratrånga plan.
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar