Upptagen

Ja, jag är minst sagt upptagen. Med det bästa som finns i och för sig, men det innebär att det finns väldigt lite tid och energi över till att skriva om allt fantastiskt jag får vara med om!

De två veckorna på Valley View Ranch flög förbi fortare än fortast. Jag fick den där konstiga känslan som jag alltid får när nått roligt har hänt, som när man var liten och sommarlovet var slut och det å ena sidan kändes som att lovet gått så galet fort samtidigt som det var evigheter sen själva skolavslutningen.

Jag kom snabbt in i rutinerna på gården med fodring klockan 8, mockning av hagar, fylla på vatten till alla hästarna och sen fodring igen typ vid fem. Hästarna fick bara mat två gånger om dagen och de flesta fick en kaka alfalfa hö per mål, alltså lusern om jag förstått det hela rätt. Inget vi skulle ge som enda fodermedel till våra hästar i Sverige direkt, och två kakor per dag kändes inte som särskilt mycket, men hästarna såg inte ut att lida. De flesta gick i och för sig bara i hagen och utförde inget särskilt arbete och jag anser att de var pigga och välmående, men det kändes ändå lite skumt.

Eftersom vädret är helt hysteriskt varmt i Kalifornien anpassade jag mitt schema för att jobba med hästarna efter solen. Jag klev upp klockan 7 och passade på att jobba med en häst i rundpaddocken innan vi fodrade, sen hann jag jobba en häst till efter mockning och vattning. När häst nr 2 var klar var klockan runt 11 och det var helt plötsligt för varmt för att vistas utomhus så jag gick helt enkelt in och kom inte ut förrän fodringsdags vid kl 5. Jag var helt chockad över hur länge värmen höll i sig på dagarna, medan morgonen och kvällen var sval och behaglig. Medan jag inne i huset hade jag massor med tid att skriva på min presentation som ska hållas nästa vecka på examen och jag filar på den än. I 30 minuter ska jag prata och ämnet vi blivit tilldelade är "Hur Join-Up och Monty Roberts träningsmetoder skulle kunna gynna valfri befintlig hästbranch". Jag valde såklart att skriva om ridskolor vilket passar rätt bra nu när jag precis är färdig med min ridlärarutbildning. Känns som att jag har fått ihop det hela, men det kommer ju bli rätt nervöst att presentera allt för Mr Monty Roberts himself! Men det är en vecka kvar till dess.

Jag hann i alla fall jobba med en hel del hästar på rescue ranchen som jag vande vid plastpåsar, gick över presenningar med, la på första sadel på en och andra sadel på ett par, övade tömkörning och tränade i Duallygrimman (en träningsgrimma som lär hästen genom motstånd och eftergift, supereffektiv när man t.ex. ska lasta i hästtransport eller lära en häst stå still).

Två veckor gick som sagt hur fort som helst och helt plötsligt var det dags att åka ner till Solvang där ännu mer förberedelser inför examensveckan väntade. Pappa kom upp från San Diego med bilen och vi körde ner till Solvang tillsammans där jag satte honom på en buss till flygplatsen. Jag måste erkänna att jag var lite avundsjuk på att han skulle få åka hem. Det här är ju världens coolaste resa och jag har hur roligt som helst mest hela tiden, men jag längtar hem lite också. Mest till den fantastiska Olivia tror jag. Jag skypade med Mamma och Olivia för ett par dagar sen och då undrade hon först mest var hennes morfar var. Sen efter en liten stund sa hon "Jag har träffat dig en gång hos morfar" En gång?!! Herregud, ungen har börjat glömma vem jag är! Att jag faktiskt är hennes fantastiska moster Sara. Vi har inte bara träffats en gång, vi träffas typ varje vecka! Men är man tre år och ens moster åker bort i tre månader så är man inte riktigt färsk i minnet längre... Jag måste hem snart alltså.

Hur som helst så har jag nu varit i Solvang i snart en vecka och åker in till Flag is Up Farms varje dag för att träna inför examen. Vi har fått mycket tid i rundpaddocken och fått göra många Join-Ups och lagt på många sadlar så vi ska vara så förberedda som vi bara kan inför vad som komma skall. Examen sträcker sig över fyra dagar då vi kommer att göra Join-Up, lägga på första sadel och tömköra en oinriden häst var. Sen kommer vi i grupp jobba med ohanterade hästar som vi ska sätta på grimma och leda och eventuellt vänja vid plast eller lyfta fötter på och sist men inte minst har vi ett tretimmars skriftligt prov och den muntliga presentationen. För att avsluta det hela kommer vi ha individuella samtal med Monty för att diskutera hur det hela har gått. Kommer bli minst lika galet som examensdagarna på Strömsholm för SRL II.

Nu är det bäst att jag går och lägger mig så jag är skärpt imorgon, näst sista träningsdagen. I helgen är vi "lediga". Då ska jag bara våndas över min presentation och läsa på inför det skriftliga provet... Och åka och kolla på westerntävling där några av våra instruktörer ska vara med :) Kommer bli grymt! Men just det, nu det sova som gäller.

16/8, 15.15 - Rapport!

Vi nådde mitt mål King City i lördags där vi tog in på motel och åt en god middag som avslutning på vår gemensamma resa! Det kändes lite konstigt att en del av resan var över samtidigt som kanske den största delen av resan precis skulle börja för mig.

På söndagen for vi runt och handlade det sista jag behövde, typ lite mat och solkräm och sen åkte vi till Valley view rescue ranch equestrian center. Jag var så nervös att jag mådde lite illa och undrade vad jag hade gett mig in på. Vi körde bara lite vilse, men när vi väl kom fram blev vi väl mötta av Marlene som driver gården. Hon visade mig mitt rum och vi satte oss ned och pratade en liten stund innan det var dags för Pappa att åka vidare till San Diego för att försöka hitta en plats för bussen när den väl kommer till Los Angeles. Ska försöka hålla er uppdaterade om det när jag vet mer om hur det går.

Det kändes superspännande att äntligen vara tillbaka bland hästar igen även om det kändes lite trist att säga hej då till pappa. Alla här är trevliga och så, men tyvärr skvallras det massor och snackas en himla massa skit om allt och alla så man blir lite matt ibland. De har 35 hästar på gården just nu, men hästar kommer och går lite nu och då. Jag får massor av träning på precis det jag behöver träna på inför examen och jag börjar känna att det faktiskt är möjligt. Jag blev inbjuden till examen i förrgår så om jag vill är jag välkommen. Jag ska bara jobba lite mer med hästarna här innan jag helt säkert tackar ja! Man har typ bara en chans på sig, skiter det sig kan det vara kört för alltid. Lite hårt, men det är så det är.

Hoppas ni har gillat att följa pappas och min resa och nu hoppas jag att jag kommer att fortsätta skriva om min hästresa också och ni som vill får gärna följa den med :)

Nu ska jag skriva en presentation till examensveckan!

7/8, 14.30 - Tillbaka i USA!

Kanada var fint men med tidsbegränsningen så här i slutet av resan fick det räcka med ett par dagar i det vackra landet. Kanotresan vi tänkt ta idag blev inställd på grund av otroligt kallt väder samt att vi inte vågade stänga av motorn på bilen när den väl startat eftersom vi råkat glömma tändningen på hela natten och bilen inte gick att starta... En vänlig själ på campingen kom med ett startagregat så bilen kom i gång men då fick centrallåset ett nervöst sammanbrott och låste och låste upp dörrarna helt hysteriskt så länge vi inte körde över 100km/h. Vi hoppade alltså över paddlingen och for vidare söderut mot USA och nu har vi precis passerat gränsen hur smidigt som helst.

Jag ser mer och mer fram emot att komma till hästgården Valley view ranch equestrian center i King City och pappa längtar efter att träffa våra gamla kompisar Sandy och Denise och bussen förstås :) 

Innan pappa lämnar av mig på ranchen har vi en del saker vi måste hinna med. Jag måste köpa kläder som passar på en ranch! Typ jeans och en ridhjälm. Pappa behöver köpa en kamera eftersom vi bara använt min hittills och i te tänkte på att pappa kanske skulle haft med sin egen också ändå eftersom vi inte skulle vara tillsammans på slutet av hans semester. Och sist men inte minst måste vi åka över Golden Gate bron! Det kommer bli grymt. 

Solen skiner, utsikten är som vanligt fantastisk och vi är på rätt sida gränsen!

6/8, 21.30 - Sjöarnas sjöar

Åh det är så vackert i Kanada! Igår såg vi hela tre stycken björnar vid två olika tillfällen och tre stycken älgar även de vid två tillfällen och idag såg jag två bergsfår och i förrgår såg vi två örnar med vitt huvud och vit stjärt (Bald Eagle heter de på engelska men vet inte säkert det svenska namnet). Idag har vi även sett en fantastiskt fin sjö, Lake Moraine, som är alldeles turkosblå med branta berg på ena sidan och grizzlybjörnsskog på andra sidan. Man får inte ens promenera två och två i skogen utan man måste hålla ihop i grupper om fyra minst. Vi nöjde oss med att promenera längs vattnet oh imorn ska vi paddla lite hade vi tänkt, men då blir det på nästa fantastiska sjö, Lake Louise. Vi har inte sett de. Än i och för sig men jag är alldeles säker på att den är minst lika fantastisk. Något som inte är fyllt så fantastiskt är dagens väder. Det har mest varit grått och regnigt och bilen läcker lite så det finns risk att jag vaknar med blöta fötter... Hoppas på bättre väder imorn och att kanoten inte välter. Vattnet är inte särskilt varmt, alls.

3/8, 23.45 - CANADA!!!!!!!!

Ja ni läste rätt! Vi har åkt in i Kanada, utan papper. När vi åkte till försäkringsbolaget som vi gör nästan varje dag hade det som vanligt inte kommit någon post till oss med de viktiga dokumenten som skulle styrka att bilen verkligen är försäkrad även i Kanada. Då föreslog jag lite optimistiskt att vi skulle dra till gränsen ändå! Det värsta som kunde hända var ju att vi fick vända. Jag tyckte att det var en jättebra idé just då och pappa var inte särskilt svårövertalad. Vi kände oss rätt klara med Anchorage och att hänga kvar en helg till kändes inte alltför lockande. Vi hann inte jättelångt norrut innan jag började tvivla på om det var en så bra idé ändå. Det skulle ta minst 7 timmar till gränsen och vägen var väldigt slingrig både i höjd och i sidled så jag mådde lite smått illa. Det skulle inte bli roligt att köra tillbaka hela vägen imorgon. Stämningen var blandad, lite hungriga och lite irriterade och oroliga men samtidigt var det lite mer spännande än att ligga på en filt och spela kort så vi körde helt enkelt på. Så kom vi tillslut till gränsen strax innan 9, men ingen passkontroll syntes till. Vi körde en hel halvtimma innan vi kom till kontrollanten som frågade oss vart vi skulle, vart vi kommer ifrån, vems bilen var, när vi skulle åka hem igen och vad vi skulle öra med bilen då. Så kollade han lite snabbt på våra pass och lät oss åka vidare! Han ville inte se nått papper alls om bilen!!!! Kanske var det för att det var lördag kväll och killen var lite slapp, eller så skulle vi ha provat det här på en gång! Jag bil tro att vi bara hade väldig tur och att de där papprena vi inte har faktiskt behövs egentligen. Hur som helst är både jag och pappa överlyckliga över att ha tagit oss in i Kanada och kör nu så länge vi orkar innan vi slår läger. Det kommer bli spännande för det är så mycket mygg att vi måste försöka fälla stolar, bädda och stuva om alla väskor utan att kliva ur bilen.

2/8, 23.15 - Hälsoresan fortsätter

Vi har försökt vara duktiga, det har vi verkligen. Jag stretchade en dag och fick så ont i höften att jag blev lite halt dan efter. Pappa vaknade med ont i ena knät och gick och la sig med ont i det andra. Nästa dag var det han som hade ont i en höft. Så bestämde vi oss för att inte äta efterrätt varje dag och så gick vi helt plötsligt på två promenader på en och samma dag! Detta var tydligen mer än jag klarade av. Jag kände mig först ung och pigg och som om jag skulle klara vad som helst, men på en natt var min spänst som bortblåst. Jag vaknade inte med min 27åriga kropp utan med en 77årings kropp, minst! Jag vet inte vad det var men ryggen värkte som om nån slagit mig med ett basebollträ strax under skulderbladen. Det blev ingen promenad igår och idag vaknade jag ännu stelare till min stora förskräckelse. Det går fort utför när man är 77 tänkte jag. Men så framåt kvällen är jag helt plötsligt lite mer rörlig igen. Hoppas en natts sömn gör mig pigg igen och inte ännu ett år äldre.

Förutom dessa krämpor har jag även hunnit ha en mindre böld på halsen som jag trodde skulle ge mig blodförgiftning, den är nu utläkt. Vi har även hunnit bo på en sunkig camping och badat på ett ännu sunkigare äventyrsbad. Vi har inte fått papprena vi väntar på!!! Och vi tränar varje dag på att tänka positivt. Jag är rätt bra på det tycker jag faktiskt :) 

Bilderna lyser med sin frånvaro. Kanske lägger jag upp en hel hög imorn.